När jag skriver det här råkar det vara nästan på dagen hundra år sedan begreppet robot föddes. För det var i januari 1921 som den futuristiska tjeckiska teaterpjäsen RUR hade sin urpremiär i Prag.
I den fantiserar författaren Karel Capek om en framtid där människan skapat syntetiska och människoliknande varelser för att öka produktiviteten i fabrikerna och utkämpa strider på slagfältet, som en sorts mänskliga slavar.
Vilka till slut revolterar och utplånar mänskligheten.
Dessa syntetiska varelser döptes till roboti; det tjeckiska ordet för slavar eller straffarbetare.
Pjäsen blev en succé och redan året därpå gick den engelska versionen upp på Broadway med en ung Spencer Tracy i huvudrollen. Ytterligare tio år senare blev RUR (Rossums Universal Robots) det allra första science fiction-dramat som BBC sände i så kallad television.
Allt det här är jag övertygad om att Kevin Kelly känner till. Liksom att han med förtjusning lär följa hur hundraårsminnet av dessa första robotar ska uppmärksammas genom ett projekt kallat TheAItre, där den allra första pjäs som skrivits av robotar kommer att sättas upp och streamas från Prag. AI-programmerare, forskare och teatermänniskor har helt enkelt tänkt sig att en AI ska skriva en pjäs om sin egen urfader, Karel Capek.
Robotar.
AI.
Kognifiering.
Kring dessa tre ämnen kretsar det kapitel som Kevin Kelly döpt till cognifying.
Idag definierar vi robotar som allt från robotdammsugare och industrirobotar – som utseendemässigt befinner sig långt från människor – till sällskaps- och sexrobotar som närmar sig det kusligt människolika.
Kellys kärlek till robotar är djup. Liksom hans övertygelse om att de högst betalda jobben 2050 kommer vara beroende av automatiseringar och maskiner som ännu ej uppfunnits.
Det handlar inte om att tävla mot maskinerna, skriver han.
För då förlorar vi bara. Det handlar om att tävla med maskinerna. I framtiden kommer du att avlönas för hur bra du arbetar tillsammans med robotar. Nittio procent av dina kollegor kommer att vara maskiner du inte ens ser. Det mesta du gör kommer inte vara möjligt att utföra utan dem. Gränsen mellan vad du gör och vad de gör blir suddig.
I vår alltmer komplexa relation till robotarna vill Kelly peka på ett återkommande mönster i vårt förhållningssätt till dem: en till synes evigt ängslig rundgång. Baserad på vår rädsla inför att förlora mot robotarna.
Denna rädsla – eller motvilja inför hur robotar kommer att hjälpa oss att utföra sådant som tidigare varit människors yrken – följer enligt Kelly nedanstående schemas sju steg.
1. En robot kan omöjligtvis utföra vad jag utför.
2. Lite senare: Okej då, den kan utföra många av de där uppgifterna, men den kan inte utföra allt som jag gör.
3. Ytterligare lite senare: Okej då, den kan göra allt jag gör, men den behöver mig när den går sönder, vilket är ofta.
4. Okej då, den kan jobba fläckfritt när det gäller rutinuppgifter, men jag är tvungen att lära den alla nya uppdrag.
5. Okej okej, roboten kan väl få mitt gamla tråkiga jobb då, för mitt nya jobb är mycket roligare och bättre betalt.
6. Wow, nu när robotar sköter mitt gamla jobb är mitt nya jobb mycket roligare och ger bättre betalt.
7. Jag är så glad att en robot omöjligtvis kan utföra vad jag utför nu.
Upprepa från början.
Hela kognifieringskapitlet avslutar Kelly därför med ett försvar av – och en lovsång till – robotarna.
Vi måste låta robotarna ta över. Många av de jobb som politikerna kämpar för att hålla borta från robotar är jobb som ingen vaknar på morgonen och längtar efter att få utföra. Robotar kommer att utföra arbeten som vi utförde förr, robotar kommer att sköta jobb som vi inte kan sköta överhuvudtaget, robotar kommer att utföra jobb vi aldrig kunde föreställa oss skulle behöva utföras. Och de kommer hjälpa oss att upptäcka nya jobb åt oss själva, nya uppdrag och uppgifter som kommer att förbättra de människor vi är. De kommer låta oss fokusera på att bli mer mänskliga än vi var förut.
Det är oundvikligt.
Så låt robotarna ta våra jobb och låt dem hjälpa oss att fantisera fram nya yrken och jobb som är meningsfulla.
När det kommer till AI menar Kevin Kelly att det är svårt att föreställa sig något som skulle kunna förändra allting i lika hög grad som billig, kraftfull och överallt utspridd artificiell intelligens.
Inget får lika dramatiska konsekvenser som en dum sak som görs smart. Minsta lilla mängd användbar intelligens inbäddad i
en process tar den till en helt ny nivå.
Fördelarna med kognifieringen av tröga saker kommer därmed att få hundra gånger större betydelse för våra liv än de förändringar som industrialiseringen innebar.
Kelly menar att den AI vi idag skönjer vid horisonten påminner lite om Amazons nättjänster; en billig och pålitlig digital smarthet som verkar i det tysta bakom allting. Ett allmänt verktyg som serverar dig precis så mycket IQ som du behöver när du pluggar in dig i AIn, som om den vore elektricitet.
För tre generationer sedan blev många entreprenörer förmögna genom att ta ett verktyg och elektrifiera det. De tog en borr eller en pump och gjorde den elektrisk. Själva elektriciteten behövde de inte generera, för den köpte de ju från den tidens nya nät.
Nu är tiden då vi påbörjar kognifieringen av allt det som vi en gång elektrifierade. Knappt något finns, som inte kan förnyas genom att tillföras lite mer IQ.
Faktum är, skriver Kelly, att affärsplanerna för de kommande tio tusen startup-verksamheterna är enkla att förutse: Ta X och addera AI. Hitta något och lägg till online smartness.
Idealet vore förstås om denna ökade intelligens inte bara blev billig utan gratis, som det fria internet, eftersom det skulle göda handel och vetenskap som ingen annan kraft och därmed på nolltid finansiera sig själv.
Fram till för inte så längesen var den allmänna uppfattningen att jättelika superdatorer skulle bli de första att härbärgera den här sortens artificiella sinne och intelligens; först så småningom skulle vi få artificiella små mini-hjärnor hemma.
Varje AI som en isolerad enhet. Vi skulle då veta precis var våra tankar slutade och deras började.
Så kommer det inte att bli, skriver Kelly.
Den första äkta AIn kommer inte att födas som en självständig superdator, utan i form av en superorganism bestående av de miljarder datachips som vi kallar för nätet. Allomfattande i sina gigantiska dimensioner, men tunn, inbäddad och löst ihopkopplad.
En intelligens distribuerad i miljoner former och kanaler, tillgänglig via vilken digital skärm som helst i hela världen. Samtidigt som dess totala närvaro gör den ansiktslös och osynlig.
Man kommer inte kunna säga var den är.
Och eftersom den blir en syntetisk kombination av mänsklig intelligens (all tidigare mänsklig kunskap ihop med alla som är uppkopplade i nuet) blir det svårt att säga vad den är.
Är den vårt minne?
Eller en kollektiv överenskommelse?
Är det vi som söker i den eller är det den som söker i oss?
Var dess tänkande börjar och vårt slutar blir svårt att avgöra.
Men ankomsten av detta artificiella tänkande kommer bli den urkraft som i sin tur skyndar på alla övriga omvälvande förändringar som beskrivs i The Inevitable.
Vi kan med säkerhet säga att kognifieringen är oundviklig.
Eftersom den redan är här.
Själv kan jag här inte låta bli att tänka på svamp. Eller snarare associera till världens största honungsskivling.
Den återfinns i Oregon och räknas ibland som världens största levande organism: en cirka 880 hektar stor och 605 ton tung sammanhängande svamp, som naturligtvis till största delen är underjordisk och därmed osynlig. Fint illustrerar den hur Kelly tänker sig sin lika gigantiska som osynliga och artificiellt intelligenta organism. Inte minst eftersom Kelly själv är känd för att jämföra den digitala teknologin med naturens krafter.
Varenda grunka som kommer i kontakt med det här AI-nätverket delar – och göder – dess intelligens.
En ensam icke-uppkopplad AI kan aldrig lära sig lika snabbt och smart som en som är inpluggad till sju miljarder människohjärnor, triljoner uppkopplade chips, transistorer, hundratals exa- bytes med data från den verkliga världen, et cetera.
Vilket bildar ett nätverk som kommer att kognifieras till något som oavbrutet växer sig fetare, bättre och smartare.
Isolerade artificiella hjärnor kommer att ses som handikappade, kanske något som endast återfinns på de allra mest avlägsna platserna i världen.
Men.
Nyss nämnda underjordiska och åtminstone 2400 år gamla jättesvamp i Oregon måste naturligtvis få näring någonstans ifrån. Vilket blivit orsaken till att vi ens känner till den. Kring staden Prairie City upptäckte skogsarbetare att träden började drabbas av en mystisk sjukdom och dog. När man grävde sig ner i jorden kunde man konstatera att det var rötterna som angreps.
Jättesvampens osynliga underjordiska utbredning bygger på näringen den suger ut från träden, enligt logiken om den enes bröd den andres död.
Den jättelika artificiella intelligens som Kelly beskriver hämtar på motsvarande vis sin näring i den mänskliga intelligensens mylla.
Och det kan vi väl bjuda på?
Med tanke på allt vi kan få i utbyte.
Precis som det är gott med svamp.
Men om svampen långsamt dödar träden, vad gör vi då?
Fast nu är ju människan mänsklig. Och därmed försedd med mänskliga behov.
Och mänskliga brister.
Så jag associerar vidare till schack.
Och schackdatorer.
Varifrån ett av mina – och kanske många andras – första fascinerande minnen av artificiell intelligens härrör.
Jag syftar då inte på den enligt legenden första schackmaskinen från 1769, som avslöjades som en bluff när det konstaterades att det satt en människa inuti den. Inte heller på Alan Turings skapande av Turbochamp, en fullt fungerande schackalgoritm som aldrig togs i bruk därför att 1950 års datorer var alltför svaga.
Jag tänker på DeepBlue, den av IBM uppfunna schackdator som var först med att besegra en regerande världsmästare när den vann över Kasparov 1996.
Under åren fram till dess hade alla schackentusiaster varit skeptiska till – och rädda för – att en sådan schackdator någonsin skulle kunna skapas. Under många år förlorade också IBMs och andras schackdatorer mot de stora mästarna. Samtidigt som alla visste att det bara var en tidsfråga.
Den ädla schackkonstens krock med datorer blev både symbolisk och hård.
Idag är motviljan som bortblåst.
På olika schackforum är det numera lika självklart att diskutera schackdatorer, schackanalysprogram och online-turneringar som det är att prata om de klassiska mänskliga partierna och schackproblemen.
Men så är det ju det här med att vi är människor.
Och därmed inte bara bräckliga, utan ibland även ynkliga. Pandemins isoleringskonsekvenser och teveserier som Queen’s Gambit har under det senaste året lett till en extrem ökning av schackspelandet och då främst på nätet. Liksom de professionella turneringarna gått över till digital form.
Vilket i sin tur lett till en gigantisk ökning av fusk.
Såväl på amatörnivå som i den högsta eliten har det blivit ett så stort problem att anställningarna av digitala ”schackdetektiver” mångdubblats.
Under en turnering diskvalificerades fem av de sex främsta spelarna, i en annan tävling för barn förnekade aggressivt föräldrarna till en tioåring de bevis som pekade på hur dottern plötsligt börjat spela på en världsettas nivå.
Problemet ligger i de lättillgängliga program och appar som snabbt kan räkna ut nästintill perfekta drag i varje läge. Vilket lett till att spelare i toppmatcher numera måste gå med på att bli filmade av flera kameror, oavbrutet vara tillgängliga på Zoom och tillåta fjärrstyrd tillgång till sina datorer. De måste synas på skärmen och får inte ens gå på toaletten. En annan lösning är också de program som följer en spelares ögonrörelser, för att avslöja om denne möjligen tittar åt sidan alltför ofta, på en annan skärm.
Här kan man – likt Kevin Kelly i föregående kapitel – hänvisa till att varje problem som skapas av ny teknologi blir löst genom att ytterligare ny teknologi skapas.
Eller så kan man peka på att människor än så länge fungerar annorlunda jämfört med artificiell intelligens.
Inte för att vi är snabbare eller smartare.
Utan för att vi är människor.
Vi har fel och brister och känslor och beter oss futtigt eller fåfängt. Men det gör oss även fantastiska och – inom åtminstone överskådlig framtid – överlägsna på mänskliga beteenden.
Vilket leder mig till en sista schackassociation.
För jag kommer att tänka på teve-pjäsen ”Bobby Fischer bor i Pasadena”, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter.
Där spelas ett av de vuxna barnen av Stefan Sauk, som lider av någon form av autism och schizofreni och därför beter sig och behandlas som ett stort barn.
Vid ett tillfälle minns familjen en resa de gjorde till Paris många år tidigare och ett besök på restaurang La Coupole.
Modern frågar Sauks rollfigur om han kanske tyckte det var tråkigt att sitta på den där restaurangen.
”Nej då, inte alls”, svarar Sauk autistiskt stelt och nollställt. ”Jag minns fortfarande varje människa på restaurangen och hur de såg ut och vad de hade på sig.”
Vilket får symbolisera några av de tankar som väcks hos mig när Kevin Kelly framtidsvisionerar kring den där jättelika kognifierade artificiella hjärnan som han menar att vi alla kommer att befinna oss inuti.
Till skillnad från en människa kan en AI räkna ut ett övermänskligt briljant schackdrag och den kan världens alla språk och minnas exakt hur varje restauranggäst såg ut en given kväll för ett visst antal år sedan.
Men riskerar inte det att göra AIn just mer eller mindre autistisk? Likt Stefan Sauks rollfigur. Eller valfri överintelligent fiktiv galning i någon yxmördar-thriller, som å ena sidan besitter högre råintelligens än alla andra, men å den andra har svårt att fungera fullt ut mänskligt med sina medmänniskor eller i samhället.
Här skulle man kunna halka vidare in i en passage om det som kallas transhumanism. För om vi nu kan använda bioteknik och medicin för att förbättra människan, varför gör vi inte det då?
Om vi stänger av vårt onödiga och irrationella känsloliv med hjälp av allt från lyckopiller till bensodiazipiner och dopar oss med all tillgänglig kunskap och intelligens, blir vi inte då en sorts perfekta post-människor?
Likt den berömde nationalekonomen och filosofen Francis Fukuyama har även jag svårt att se det positiva med den typen av styrd evolution.
Vilket kanske även Kelly har, men jag anar ibland hos honom en syn på människan som en tom hårddisk, möjlig att forma och fylla hur som helst.
Jag tror inte ens att ett spädbarn är en tom hårddisk.
Men kanske är jag då bara konservativ, glädjedödande och rädd för den digitala framtiden.
2019 stängdes runt fem tusen schackspelare av varje månad på grund av fusk på chess.com. Sedan pandemins intåg ligger siffran på 17 000.
En AI fuskar aldrig.
På gott och ont.
Eller är rakt igenom byggd av fusk, om man så hellre vill.
År 2002 befann sig Kevin Kelly på ett privat mingelparty hos Google och hamnade där i samtal med en av grundarna, Larry Page. Google var då fortfarande ett ganska litet företag som helt fokuserade på sina sökningstjänster och det var innan de uppfunnit sina annonseringsupplägg för att generera inkomst och långt innan de köpt YouTube och annat.
”Larry, jag fattar fortfarande inte grejen”, minns Kevin generat hur han då blint och naivt undrade. ”Det finns så många sökföretag och jag menar web-sökningar som är helt gratis, vart leder det?”
Han var då knappast ensam om att se Google som ännu en ivrig start-up-sökmotor med begränsad livslängd, men Larry Pages svar blev en väckarklocka för honom, som han för alltid kommer att minnas.
”Jo men du vet, det vi egentligen sysslar med, det är ju att skapa en AI.”
Inte minst har han påmints om replikskiftet varje gång han sett att Google köpt upp ännu ett AI- eller robotföretag.
Vid första anblick har man kunnat tro att Google bara velat förstärka sin AI-portfölj för att förbättra sina sökmotorer, eftersom sökandet utgör 80 procent av företagets intäkter.
Kelly menar att det har varit ett bakvänt synsätt.
Istället för att använda AI för att förbättra sina sökfunktioner, använder ju Google alla sökningar för att göra sin AI bättre.
Han påminner oss om att varje gång du och jag söker efter något eller klickar på en framgooglad länk så tränar vi Google-AIn. Våra dagliga cirka tre miljarder googlingar är AI:ns utbildning.
Runt 2026 kommer Googles huvudprodukt inte att vara sökningar utan AI.
Nu är Google förstås inte ensamma om att köpa upp AI-företag i kapplöpningen för att hamna främst i ledet när världen kognifieras. Mellan 2009 och 2015 investerades det arton miljarder dollar i
AI-företag. De senaste åren har de privata investeringarna i AI-sektorn stadigt ökat med 70% för varje år.
IBM har länge hört till pionjärerna inom AI-utveckling (och då inte bara genom alla år de ägnade åt förfinanadet av DeepBlue). Till de områden där de på senare år kanske nått sina allra största framgångar hör medicin och sjukvård.
Kevin Kelly berättar om hur han redan 2013 blir hänförd när han får IBMs AI för sjukdomsdiagnosticering demonstrerad för sig, liksom han fascineras av hur en apotekskedja sedan länge framgångsrikt använder sig av den.
I sitt kognifieringskapitel låter han därför en av cheferna på ett AI-diagnosticerings-startup-företag sammanfatta hur snabbt tekniken nu utvecklas:
“Fortsätter förbättringarna i den här hastigheten kommer ett barn som föds idag att i vuxen ålder aldrig behöva träffa en doktor för att få en diagnos.”