4. Skärmning
Kapitlet där Kevin Kelly berättar hur alla böcker snart kommer att befrias av alla skärmar.
Åsynen av en människa upptagen av något så asocialt som att
sitta för sig själv och läsa en bok. Det måste så sent som för
femhundra år sedan ha varit en helt absurd upplevelse.
Om nu ens vi dödliga råkade få bevittna något sådant under en
livstid. Det handlade ju trots allt om ett hypermodernt fenomen
som endast en liten, bildad och förmögen elit kunde ägna sig åt.
Men så gick tiden och snart började skriftspråket och därmed
läsandet att knapra i sig allt fler marknadsandelar på bekostnad
av det muntliga berättandet.
Spolar man därefter fram till femtiotalet och den feta
flimrande televisionens banbrytande sken så gjorde den oss än
mer asociala.
Vilket också innebar starten på en ännu ej avslutad kamp
mellan det som Kevin Kelly kallar för ”bokens folk” och
”skärmens folk”.
Lärare och intellektuella, politiker och föräldrar. Alla oroade
de sig för konsekvenserna av tevetittande och undrade om läsandets epok rentav var över.
Skulle teven kanske göra deras barn oförmögna att skriva?
Ändå fortsatte vi att titta.
Spänningarna och motsättningarna mellan bokens folk och
skärmens folk är sedan länge norm och inuti många moderna
människor pågår en daglig kamp mellan bok- och skärmkultur.
Vid 2000-talets början kom det stora genombrottet för de nya
tunna skärmarna i olika storlekar, men tvärtemot vad många då
befarade uppstod en skrivklåda av sällan skådat slag. För
samtidigt som läskunnigheten under de senaste tjugo åren legat
kvar på samma nivå har de som kan läsa och skriva läst och
skrivit desto mer.
Miljontals blogginlägg liksom uppskattningsvis en halv
miljard meddelanden skrivs dagligen av världens unga.
Räknar vi alla orden vi skriver på alla våra skärmar är det
uppenbart att vi skriver betydligt mer än vad våra farmödrar
gjorde.
Trots det och trots att läsandet sägs ha tredubblats sedan
1980 firar spänningarna och motsättningarna mellan bokens folk
och skärmens folk snart femtioårsjubileum.
När Kevin Kelly beskriver skärmarnas allt större plats i vår
kultur och vardag gör han det med utgångspunkt i att den är en förlängning av boken. Såväl skärmarna som vårt ”skärmande” är
en naturlig utveckling av den.
Övergången från isolerade fysiska böcker till lite mindre
isolerade skärmar har förstås pågått ett tag, men Kelly menar att
det riktiga skärmandet kan komma igång på allvar först när
innehållet i alla böcker kopplats ihop med varandra. Till en enda universalbok. Eller ett universalbibliotek om man hellre vill. Alla
böckers kunskap och innehåll korsbefruktade med varandra,
tillgängligt för alla.
Boken och skärmen blir då verb istället för substantiv.
Så att vi ”bokar” och ”skärmar”.
Om jag tolkar Kelly rätt menar han att bokmänniskorna och skärmmänniskorna ofrånkomligen närmar sig varandra.
Samtidigt som det i andra ringhörnan förstås befinner sig
oräkneliga neurologer, litteraturforskare och andra som menar att
den traditionella boken verkligen är en unik plats för vårt sinne,
en sorts virtuell verklighet där vi stiger in i ett tillstånd som
Kevin Kelly kallar för ”litteratur-rymden”. Enligt dessa forskare
arbetar din hjärna på ett annat sätt när du läser en bok jämfört
med när du skärmar. Precis som neurologiska studier visat att
hjärnans kretskort förändras när vi lär oss att läsa.
Istället för att hjärnan irrar runt och samlar ihop bilder och
bitar så fördjupas hjärnans aktivitet av läsningen; den
transporteras någonstans och fokuserar på ett annat vis.
På nätet kan man däremot läsa i timmar utan att hjärnan
hamnar i den där ”litteratur-rymden”; vi får oss bara till livs
fragment, trådar och glimtar. Men däri ligger ju också nätets
starka attraktionskraft.
När det gäller det teknologiska uppfann vi till att börja med
paddor, tabletter, Kindles och telefoner för att kunna läsa
traditionella böcker. Många menade då att ingen skulle vilja läsa
en bok på en endast några centimeter stor skärm.
De hade fel. Faktum är att vi ännu inte vet hur liten en skärm
för bokläsning kan bli. Exempelvis experimenteras det flitigt
kring något som kallas för rapid serial visual presentation. En
teknik som använder sig av en skärm där endast ett ord får plats i
läslig storlek. Vid denna typ av läsande är ögat orörligt och
fixerat vid en frimärksstor skärm där varje ord byts ut mot nästa
och sedan nästa, istället för att blicken rör sig eller kedjor av ord
ska rulla förbi på större skärmar eller boksidor.
Men oavsett vilka framtida skärmtekniker vi nu kommer att
välja, oavsett om det handlar om fakta eller fiktion, så kommer
själva innehållet och kunskapen i en bok gå från att vara en
artefakt till en ström eller ett flöde, menar Kelly.
Han förklarar övergången till bokande och skärmande genom
att jämföra såväl med det legendariska antika biblioteket i
Alexandria som med Wikipedia.
Vissa uppskattningar gör gällande att biblioteket i Alexandria
vid sin höjdpunkt innehöll kopior och avskrifter på över hälften av alla papyrus och pergament som fanns; det vill säga alla de
”böcker” som någonsin skrivits i det som då ansågs vara världen.
Detta fantastiska projekt är förstås även vad nätet håller på
med.
Tar man sedan denna moderna variant av
Alexandriabiblioteket och låter alla böcker koppla ihop sig med
varandra, länka till varandra, korsbefrukta varandra et cetera, då
kan det liknas vid en avancerad form av Wikipedia.
Alla vet att om man slår upp ett ord eller begrepp där, så finner
man i texten genast ett antal klickbara blå ord som leder vidare
till andra sidor och kunskaper.
Kevin Kelly menar att i det ”universalbibliotek” som världen
snart skapar, så kommer i princip varenda ord i varenda bok vara
en länk vidare till fördjupning, för den som så önskar. En
omedelbar effekt när böcker föds digitalt blir ju att de kan flöda
till vilken skärm som helt när som helst och var som helst i hela
världen.
I dessa böcker kan det redigeras, markeras, länkas och
kommenteras i oändlighet.
Boken blir på så vis något pågående, ett verb.
Om en bok är papper och text blir att boka däremot en
konstant tillblivelse när den ”befriats”. Den traditionella boken
blir snarare bi-produkten av att boka. Medan när vi skärmar, så
blir ihopkopplingen av läsare, författare, figurer, noter, fakta och
idéer till amplifierade kunskaper, upplevelser och relationer.
Idag saknar ännu e-böcker den grundläggande ur-funktion som exempelvis Wikipedia har och Kevin Kelly längtar därför efter
dagen då e-böcker kommit ut ur sin nuvarande fångenskap.
En dag som inte är långt borta.
Det är då vi kommer begripa att böcker egentligen aldrig ville
vara tryckta telefonkataloger, instruktionsböcker eller annat som
skärmar är mycket bättre på.
I det kommande universalbiblioteket kommer ingen bok
att vara en ö.
De sitter alla ihop.
Kevin Kelly hävdar därmed att Wikipedia är den första
nätverkade boken, där de 34 miljoner sidorna sitter ihop med
varandra. Och att vi nu väntar på att de minst 310 miljoner
”böcker” som ”publicerats” sedan den första lertavlan skrevs
sätts ihop med varandra (tillsammans med några miljarder essäer
och artiklar, några triljoner bilder och filmer och så vidare).
När väl allt detta innehåll som finns arkiverat på oräkneliga
bibliotek runt om i världen har digitaliserats, då kan hela klabbet
få plats på en 50 petabytes hårddisk (En petabyte = 100 000
gigabyte).
Hela universalbiblioteket får med dagens teknik plats i ett
normalstort sovrum. Med morgondagens teknologi får det plats i
din telefon.
Det finns de som önskar att de dör innan detta blir verklighet.
Andra undrar otåligt varför det dröjer så länge.
Kevin Kelly hör inte till den förstnämnda kategorin.
Detta universalbibliotek kommer inte att likna – eller fungera
som – något annat bibliotek vi känner till.
Därför att dess böcker inte kommer att läsas, de kommer att
skärmas.
Men jag kan inte hjälpa det.
Om det nu må ha känts bisarrt för någon förfader till mig när
han för första gången bevittnade en bokläsande människa, så
skulle det nog nästan kännas lika bisarrt att plötsligt kastas in
i Kevin Kellys – och kanske alltså oundvikligen även min –
vardag inom en inte alltför avlägsen framtid.
En vardag han beskriver på följande vis.
Mitt skärmande börjar medan jag fortfarande ligger till sängs.
Jag tittar på skärmen handleden för att se vad klockan är,
samtidigt som de största nyhetsrubrikerna och
väderleksprognosen rullar förbi. På den lilla skärmen bredvid
min säng ser jag meddelanden från vänner. Med tummen sveper
jag bort dem. Jag går till badrummet. Där skärmar jag mina nya
konstverk på väggen. De visar sig vara gladare och soligare än
igår och består mestadels av foton tagna av mina vänner. Jag
klär på mig och skärmar mina kläder i garderoben. Det är så jag
får reda på att de röda strumporna kommer att passa bättre till
skjortan.
I köket skärmar jag nyheterna mer ordentligt. Jag föredrar att
ha displayen liggande platt på bordet. Genom att röra armen i
luften ovanför skärmen styr jag textströmmarna. Sedan vänder
jag blicken mot köksskåpen för att hitta mina favorit-
frukostflingor; varje skåp- och skafferidörr är en skärm som
visar vad som finns innanför.
Skärmen som flyter ovanför kylen tyder på att det finns färsk
mjölk där inne. Skärmen på mjölkförpackningen vill få mig att
spela ett spel, men jag tystar den.
Jag skärmar skålen för att försäkra mig om att den är ren och
medan jag äter mina flingor frågar jag paketets skärm om
flingorna verkligen innehåller de genetiska markörer som min
kompis sa att de gjorde. Jag nickar återigen ner mot bordet för
att få nyhetsflödet att fortsätta. När jag fokuserar på det noterar
skärmen detta varpå nyheterna blir mer detaljerade och
djuplodande. Texten genererar och erbjuder fler och fler länkar,
mer avancerade illustrationer. Jag börjar skärma en lång
undersökande artikel om min lokale borgmästare, men måste
avbryta för att ta min son till skolan.
Väl i bilen fortsätter artikeln där jag slutade i köket. Bilen
skärmar historien för mig och läser den högt medan jag kör.
Byggnaderna vi passerar medan vi kör är i sig själva skärmar. Vanligtvis visar de reklam som är riktad speciellt till mig,
eftersom de känner igen min bil. De är laserprojicerade, vilket
innebär att de kan anpassas för mig; andra pendlare ser helt
andra bilder och budskap men på samma skärmar. För det mesta
struntar jag i dem, utom när de visar illustrationer eller diagram
som hör till historien jag skärmar i bilen.
Jag skärmar trafiken för att se vilken väg som har minst trafikstockningar. Eftersom bilens navigeringssystem oavbrutet
tar in andra bilars rörelser väljer den oftast den bästa vägen,
men för säkerhets skull skärmar jag själv var trafiken flödar.
På min sons skola kollar jag en av de offentliga
väggdisplayerna i hallen. Jag höjer upp min handflata mot den
och säger mitt namn, varpå skärmen känner igen mig på ögon,
ansikte, fingeravtryck och röst. Därför switchar skärmen till att
bli min personliga. Så att jag kan skärma mina meddelanden, om
jag inte störs av att andra också kan läsa dem. Jag kan ju lika
gärna använda den lilla skärmen på min handled. De
meddelanden jag tittar på öppnas och förstoras. Vissa vinkar jag
fram, andra vinkar jag till arkivet. Ett av meddelandena är
brådskande. Jag nyper därför i luften och screenar det virtuella
möte som just börjat. Det är min hustru som är i Indien och
pratar med mig. Hon skärmar mig i Bangalore. Hon känns
ganska verklig.
Till slut kommer jag till kontoret. När jag rör vid min stol
känner rummet igen mig, varpå alla skärmar i rummet startar
och är redo för mig. I det läge där de befann sig när jag slutade
igår. Skärmarnas ögon följer mig noggrant medan dagen går. De
följer i synnerhet mina ögon och mina händer.
Utöver att skriva har jag blivit väldigt bra på att använda det
nya teckenspråket och efter att skärmarna har studerat mig och
mina rörelser i arbetet under sexton år kan de förutsäga ganska
mycket av vad jag kommer att vilja göra. Serierna av tecken och
symboler på mina skärmar är obegripliga för andra, precis som
jag inte förstår mina kollegers symboler, tecken eller gester. Men
när vi skärmar tillsammans så gör vi det i en helt annan miljö
och kontext. Vi tittar på och griper efter skärmars olika verktyg
och kommandon, så att det nästan blir till en sorts dansande och
hoppande i rummet.
Jag själv är lite gammaldags och tycker fortfarande om att
hålla små skärmar i mina händer. Min favoritskärm är samma läderinfattade skärm jag hade på college (skärmen är ny, endast
fodralet är gammalt). Mina händer är van vid den och den kan
mina gester.
Efter jobbet tar jag på mig mina förhöjningsglasögon inför
löprundan. På så vis ser jag hela löpsträckan framför mig
tillsammans med alla mina träningsdata; min puls och
metabolism syns i realtid i glasögonen, liksom jag kan skärma
mina egna minnesanteckningar från olika platser jag passerat
vid tidigare rundor och så ser jag tipset på en rolig omväg
tillbaka, som en kompis lämnat vid en plats han passerat en timme tidigare. Vid vissa platser har även den lokala
fågelskådarklubben lämnat notiser och jag funderar på att en
dag skaffa den där fågelidentifieringsappen som inuti
glasögonen nämner namnen på de fåglar jag passerar medan
jag springer.
Vid middagsdags hemma tillåter vi inte personliga skärmar
vid matbordet, men vi skärmar olika stämningsfärger i rummet.
Efter maten kopplar jag av genom att skärma.
Jag sätter på ett VR-headset och utforskar en ny framtidsstad
som skapats av en fantastisk världsbyggare jag följer. Eller så
hoppar jag in i en 3D-film.
Likt de flesta studenter skärmar min son sina läxor, speciellt handledningarna. Han föredrar förstås att skärma äventyrsspel
men vi begränsar det till en timme per dag under vardagarna.
Han kan speed-skärma en realitysåpa på en timme, samtidigt
som han scannar sina meddelanden och foton på tre andra
skärmar.
Själv föredrar jag att sakta ner.
Ibland skärmar jag en bok i knäet medan tillhörande
behagliga utsikter från mitt arkiv genereras på väggarna. Min
fru föredrar däremot att ligga i sängen och skärma en film i
taket tills hon somnar.
När jag går till sängs sätter jag skärmen på handleden på
väckning till klockan sex nästa morgon.
Under åtta timmar kommer jag inte att skärma.