Kapitlet där Kevin Kelly förklarar varför frågor i framtiden kommer värderas högre än svar.
Det är enkelt att hålla med Kevin Kelly när han
konstaterar att vi idag vet enormt mycket mer om
universum jämfört med för hundra år sedan. Kunskaper
som har omsatts i praktik genom prylar som GPS,
teleskop, mikroskop, fluoroskop eller oscilloskop. Och
annat som låter oss se allt mer och som ger oss allt fler
svar. Liksom att paradoxen med vetenskap är att för varje
svar vi får så föds åtminstone två nya frågor.
Alltså: ju fler verktyg, desto fler svar och därmed ännu
fler frågor.
Alltså: när vår kunskap ökar exponentiellt så ökar antalet frågor exponentiellt ännu mer.
Kevin Kelly fortsätter sedan sitt resonemang lite mer
konkret.
Varje år ställer människan två triljoner frågor till internet
(en amerikansk triljon = en miljon miljoner) och
sökmotorerna återvänder med två triljoner svar. Många av
svaren är ganska bra. Ibland till och med fantastiska. Och
de är gratis!
Tiden före de gratis och omedelbara
internetsökningarna hade majoriteten av de två triljonerna
frågorna inte varit lika billiga att få svar på.
Men lite grann kostar de ändå fortfarande för
sökföretagen.
Kelly kalkylerade 2007 själv fram att det för Google
kostade ungefär 0,3 cent att besvara en fråga. Men
samma kalkylering gav av också vid handen att
Google även tjänar ungefär 27 cent för varje
sökning/svar, tack vare annonserna runt svaren.
Därför har de råd att bjuda frågeställaren på svaret.
Men att svaren verkligen skulle vara ”gratis” tål ju
att diskuteras, vill man som läsare här gärna lägga till.
Vi mäniskor betalar ju med vår kunskap och
frågvishet och med data om oss själva; något vi också
börjat bli alltmer medvetna om.
Men den aspekten hoppar Kelly över.
Innan Google var det framförallt bibliotek och
sådant som ”Gula sidorna” som gav oss våra svar.
Ingen hade för trettio år sedan kunnat föreställa sig
att en svara-gratis-på-folks-frågor-business skulle
kunna generera en industri värd 82 miljarder dollar.
Marknaden för frågor och svar låg slumrande latent.
Först när vi fick tillgång till omedelbara svar insåg vi
behovet av dem och därmed också värdet på svaren
på de över 600 000 sökningar som görs varje sekund.
Ändå har vi (eller snarare våra maskiner) bara precis
börjat bli bra på att producera hyfsade svar, menar
Kelly. Och då även i muntlig form. I hög hastighet
förbättras sådant som Siri, Google Assistant och
Alexa (och andra audiostyrda grunkor) och laddas
med allt mer kunskap, underhållning och annat
innehåll. Dessutom möjliggör ju alla tidigare frågor
och korrekta svar produktionen av ännu bättre svar
framöver. Varje fråga vi ställer till en sökmotor och
varje svar vi accepterar som ett korrekt svar förbättrar
dess intelligens. Kostnaden för produktionen av svar
sjunker konstant, oavsett om vi skriver in en fråga om
när nästa buss avgår eller hur stort universum är. Med
tiden kommer maskinen, molnet eller AI:n bli allt
bättre på att sortera olika svar och sanningar åt oss,
på just den nivå vi önskar.
Samtidigt menar Kelly att detta allt större överflöd
av allt pålitligare omedelbara svar inte kommer att
skänka oss någon tillfredsställande harmoni.
Eftersom överflödet av svar kommer att generera
ännu fler frågor.
Vår tid att formulera nästa fråga är begränsad, men
maskinen som svarar kan å sin sida utvidga svaren i
all i oändlighet. Alltså råder det helt enkelt en
diskrepans mellan det arbete som krävs för att
formulera en bra fråga och det arbete som krävs för att
framställa svaret. Den diskrepansen kommer bara
att öka. Svaren blir billigare och billigare, men
frågorna dyrare och dyrare. Eller värdefullare. Vilket
nästan skapar motsatsen till dagens – eller snarare
gårdagens – situation.
Så småningom kommer utvecklingen och världen
av supersmarta allestädes närvarande svar att avkräva
oss de perfekta frågorna.
Hur ser då en perfekt fråga ut?
Om man likt den obotlige optimisten Kevin Kelly
ser den perfekta frågan som något som framförallt
ska hjälpa vår globala AI att bli bättre, då kan man
hålla med honom om att de bästa frågorna inte är de
som leder till svar. Han menar att en perfekt fråga
istället exempelvis är den som Albert Einstein ställde
sig själv som barn: Vad skulle man se om man
färdades på en ljusstråle?
Vilket många år senare ledde fram till hans
relativitetsteori.
Kelly radar utifrån denna uppfattning upp olika
definitioner av en bra fråga.
En bra fråga bryr sig inte om ett korrekt svar.
En bra fråga kan inte besvaras omedelbart.
En bra fråga utmanar redan existerande svar.
En bra fråga är fröet till uppfinningar inom
vetenskap, teknologi, konst, politik och handel.
Och så vidare, tills han avslutar med:
En bra fråga kan bli det sista jobb som en maskin lär sig.
En bra fråga är vad människor är till för.
Att fråga är helt enkelt mycket starkare än att svara.
Det låter förstås som en fin syn på frågor och svar i
en digital era, men kanske framförallt om man likt
Kelly är av uppfattningen att vi i alla lägen
förbehållslöst bör omfamna all digital utveckling
eftersom den är oundviklig. Att frågor framförallt ska
formuleras för att ställas till maskiner.
Nu är ju Kevin Kelly som bekant inte ensam i tech-
tyckar-branschen. Han har oräkneliga åsiktsfränder
och beundrare, men också konkurrenter och rivaler.
Om han och hans gelikar återfinns i hörnan med den
maximalt positiva och omfamnande attityden inför
den digitala teknologins utveckling, så hittar man
längst bort i den andra de med en extremt dyster och
negativ syn på den digitala teknologins konsekvenser.
Som till exempel Shoshana Zuboff, som 2014
myntade begreppet ”övervakningskapitalism”, eller
Yuval Noah Harari (mest känd för boken Sapiens: en
kort historik över mänskligheten). Utifrån från sina
respektive och mycket tydligt intagna positioner i
gränslandet mellan filosofi och rubrikvänligt klatschig föreläsningsretorik är de allihop flitigt anlitade.
Vem får det högsta gaget?
Den som är mest positiv eller mest negativ?
Är det Yuval Noah Harari, när han talar på det
dystopiska temat ”Will the future be human?” på
World Economic Forum i Davos, eller är det Kevin
Kelly när han kör pep-talk på någon tech-jättes kick-
off?
Jag har ingen aning. Men jag gissar att de tjänar
betydligt mer än de som intar lite mer nyanaserade
positioner i tech-tyckar-branschen, trots att det oftast
är deras tankegångar som är de intressantaste.
Till den skaran hör exempelvis Michael Sacasas
(eller LM Sacasas). I åratal har han skrivit en blogg
och ett nyhetsbrev (en greatest hits av hans skrivande
finns som e-boken ”The Frailest Thing: Ten Years of
Thinking About the Meaning of Technology”) och är
även en flitigt anlitad föreläsare.
En av Michael Sacasas mest uppmärksammade
texter handlar just om det här med frågor och svar,
men ur ett moraliskt och helt annat perspektiv än
Kevin Kellys.
Istället för att filosofera kring vilka frågor vi bör
ställa till våra maskiner tycker Sacasas att när det
kommer till (all) teknologisk utveckling så bör vi
först och främst ställa oss själva frågor.
Sacasas ödmjukt tech-kritiska text utmynnar därför i
41 strängt moralfilosofiska frågor, som han samlat på
sig genom åren.
Paradoxalt nog tycker jag att dessa 41 frågor blir
just den typen av värdefulla frågor som Kelly
efterlyser.
Trots att de – tack och lov än så länge – inte går att
få besvarade genom att skriva in i något sökfält.
1. Vilken sorts person kommer användandet av
denna teknologi göra mig till?
2. Vilka vanor kommer användandet av denna
teknologi skapa hos mig?
3. Hur kommer kommer användandet av denna
teknologi påverka min tidsuppfattning?
4. Hur kommer användandet av denna teknologi
påverka min uppfattning om plats?
5. Hur kommer användandet av denna teknologi
påverka hur jag förhåller mig till andra människor?
6. Hur kommer användandet av denna teknologi
påverka hur jag förhåller mig till min omvärld?
7. Vilka av mina förmågor kommer denna teknologi
att kultivera och förbättra?
8. Vilka förmågor kommer denna teknologi att ersätta?
9. Vad kommer användanet av denna teknologi att
göra mig mer uppmärksam på?
10. Vad kommer användandet av denna teknologi göra
mig mer likgiltig inför?
11. Vad krävdes av andra människor för att jag skulle
få möjlighet att använda denna teknologi?
12. Vad krävdes av andra varelser för att jag skulle få
möjlighet att använda denna teknologi?
13. Vad krävdes av Jorden för att jag skulle få
möjlighet att använda denna teknik?
14. Skänker mig användandet av denna
teknologi glädje?
15. Skapar användandet av denna teknologi oro
hos mig?
16. Hur gör denna teknologi mig starkare och på vems
bekostnad?
17. Vilka känslor gentemot andra genererar
användningen av denna teknologi?
18. Kan jag föreställa mig att leva utan denna
teknologi och i så fall varför eller varför inte?
19. Hur påverkar denna teknologi hur jag använder
min tid?
20. Hade de resurser som använts för att skapa denna teknologi kunnat användas på bättre sätt?
Och så vidare.
Både Michael Sacasas och Kevin Kelly må vara högst
begåvade tänkare.
Men sen finns det ju genier också.
Som Pablo Picasso.
”Datorer är värdelösa. De kan bara ge dig svar.”
Det lika briljant tänkvärda som förutseende citatet
kommer från en intervju med Picasso i The Paris Review
1964.
Jag hade väntat på att få återvända det någonstans i den
texten, men inser förvånat att Kevin Kelly hinner före i
sitt elfte kapitel, Questioning. Femtiotvå år efter att det
först yttrades lyckas Kelly faktiskt använda det för att
styrka sina tech-positiva teser och förutsägelser. Som sammanfattningsvis alltså handlar om att vi måste
fortsätta mata våra maskiner – inte oss själva – med allt bättre frågor.