Kapitel 1 - Tillblivelse

Kapitlet om varför varför vår bristande förmåga att förutse framtiden gör
oss alla till eviga nybörjare.

När jag sitter på ett flygplan saknar jag känsla för hur snabbt
jag färdas. Jag bara vet att jag gör det. Tittar jag ut genom
fönstergluggen och ner på landskapet kan det möjligen hjälpa
mig något i förståelsen av hastigheten. Om nu vädret är klart.
Men likväl är det den statiska vetskapen om att jag tar mig
från Stockholm till Paris på blott ett par tre timmar som gör
att jag förstår hur snabbt det går; få företeelser känns ju lika
långsamma och sega som flygplansresor.
   Ska det första kapitlet i Kevin Kellys The Inevitable
sammanfattas med en liknelse passar den ovanstående.
Därför att Kelly menar att vi i ett blint nu befinner oss i
konstant tillblivelse (“becoming”). I ett framåtskridande som
varken är dramatiskt eller spännande, eftersom vi inte längre
märker rörelsen när vi är i konstant rörelse.
   Tillblivelsen blir därför något vi först i efterhand noterar
och reflekterar över, precis som när vi väl landar i Paris och
konstaterar hur hisnande nyss vi befann oss i Stockholm.
    Under det förra århundrandet fascinerades vi alla av
framtiden och ville dit så fort som möjligt.
   Så är det inte längre, hävdar Kelly.
   Vem vill idag snabbt ta sig till en avlägsen framtid?
   Snarare fruktas den av många.
   Inga lyckliga flygande bilar vinkar ju åt oss längre.
   Många menar att det är fullständigt omöjligt att förutspå
hur vår värld teknologiskt kommer att se ut om hundra år.
   Bill Gates påstås ha sagt att “folk har en tendens att
överskatta vad som kommer hända inom det närmaste året,
men underskatta vad som kommer hända inom ett
decennium.”
   Pratar vi om internet så har ännu inget hänt, menar Kevin
Kelly.
   Internet är fortfarande i början av början.
   I sin linda, i sin tillblivelse.
   Alla födda på sjuttiotalet eller tidigare har i det
sammanhanget egna anekdoter eller minnen av andras
nybörjartokigheter att fnissa åt eller generas över, från den tid
då vi själva upptäckte internet.
   En tid som redan känns mycket avlägsen.
   Medan Kevin Kelly menar att vi fortfarande är nybörjare.
   Och att vi för evigt kommer att vara det.
   Sverige skojar vi som bekant ofta om hur den före detta
kommunikationsministern Ines Uusman – med ansvar för IT-
frågor – i en Svenska Dagbladet-intervju 1996 förklarade att
“internet bara är en fluga”.
   I vår kollektiva backspegel älskar vi att himla med ögonen
åt sådant, kanske för att själva få känna oss lite smartare eller
skadeglatt konstatera hur “fel” eller “naiva” folk kunde vara
förr i tiden.
   I samma backspegel glimrar ett oändligt pärlband av
liknande anekdoter och faktoider från olika epoker.
   Från det där om hur alla vägrade att finansiera Columbus
resa eftersom det var självklart att jorden var platt, till Albert
Bonniers förlags refusering av Pippi Långstrump 1944.
   Eller skivbolagscheferna som 1962 nobbade The Beatles
med motiveringen att gitarrgrupper var ute och därför hade
“no future in show business”.
   Kanske önsketänker vi alla att vi minsann hade varit
betydligt mer framsynta och självklart kontrakterat både The
Beatles och Astrid Lindgren om vi haft möjligheten.
   Eller att vi skulle känna igen deras motsvarigheters
potential om de dök upp framför oss idag.
   Det ska i rättvisans namn påpekas att Ines Uusman hävdar
att hon aldrig sagt att “Internet bara är en fluga”; hon menar
att hon förde ett resonemang om att “det planlösa och
tidskrävande surfandet bara är en fluga”. Vilket har
tillbakavisats av de reportrar som faktiskt intervjuade henne.
Men även om det nu egentligen var vad Ines menade så fick
hon ju som bekant fel även i det avseendet.
   Själv hör jag till den sista generationen som kommer att
minnas en värld och uppväxt utan internet.
   Vilket medför att jag så sent som 1994 tjugosex år gammal
tänkte att det där med att koppla ett telefonmodem till sin
dator mest var något för tekniknördar.
   Visst lät det kul att man kunde skicka meddelanden mellan
datorer, men vad skulle det egentligen vara bra för?
   Som skribent tyckte jag att det var fantastiskt modernt och
praktiskt att med post kunna skicka en diskett med text till en
tidningsredaktion eller ett bokförlag.
   Ett år senare skaffade jag en så kallad e-mail-adress och
ytterligare ett år senare skrev jag vad som döptes till
“Sveriges första internet-såpa” för ZTVs hemsida.
   Till min hjälp hade jag ytterligare fyra skribenter, men
ingen av oss hade modem hemma; alla texter lämnades
fortfarande på diskett till tevekanalen. För att kunna maila var
vi tvunga att gå till ZTV och snylta på deras datorer. Jag
försökte påtala för den dåvarande chefen att det skulle
underlätta för internetsåpan om alla vi skribenter fick varsitt
56k-modem av allra billigaste sort, men detta fräcka
önskemål fick jag inget gehör för.
   Å andra sidan. Att skicka texter från min svartvita
Powerbook 100 med hjälp av ett modem vars uppkoppling
bröts när telefonen ringde, det hade nog tagit lika lång tid
som att promenera till tevekanalen med disketten.
   Kevin Kelly har förstås oändligt många fler och betydligt
dråpligare anekdoter från internets barndom.
   Som djupt involverad i online-världens födelse för dryga
trettio år sedan och “nätets” ankomst ett decennium senare
minns han hur det i varje stadium av “tillblivelse” var oerhört
svårt att se och förstå innebörden av vad som hände.
   Som när en av hans medarbetare på tidningen Wired 1994
noterade att domännamnet mcdonalds.com var ledigt och
Kelly då uppmanade skribenten att registrera det. Vilket han
gjorde, för att sedan kontakta McDonalds och erbjuda dem
adressen gratis.
   Företaget skakade bara på huvudet och undrade “dot… com
vad då?”
   Episoden blev till en smårolig artikel i tidningen. Då. För
hur hisnande rolig anekdoten skulle bli, det insåg varken
skribenten eller någon annan då.
   Kelly själv hade 1989 ett möte med ABC – det då tredje
mäktigaste medianätverket i världen – för att berätta lite om
“det här med internet”. Han upplevde det som sympatiskt att
cheferna där ändå var nyfikna.
   Internet var då förstås en mikroskopisk företeelse i
jämförelse med tevebranschen, men hur Kelly än försökte
övertyga cheferna om internets potential och framtid talade
han för döva öron. ABCs vice VD förklarade för Kelly och
senare även för media att “internet kanske kunde bli
nittiotalets motsvarighet till närradio” men att det var
otänkbart att “passiva konsumenter skulle kunna förvandlas
till aktiva deltagare på internet”.
   När Kelly lämnade mötet gav han dem ändå ett tips.
   “Jag har råkat se att domännamnet abc.com fortfarande är
ledigt. Prata med någon av era mest datakunniga killar och be
honom att registrera det genast, ni kommer inte ångra er.”
   De tackade artigt, men när Kelly en vecka senare kollade
var domännamnet fortfarande ledigt.
   Om nu tevebranschen var långsam och ovillig hade även
Wired svårt att föreställa sig framtiden. Under tidigt 90-tal
såg fortfarande även de flesta internet-profeter nätet som en
sorts förbättrad version av teve, om än med 5 000 kanaler.
    Frågan var bara vem som skulle producera och
programmera allt material.
   Och hur skulle det finansieras?
   Något som fick British Telecom att i juni 1994 förklara att
de tvivlade på internets kommersiella potential. Wired
spekulerade i att kanske skulle nykomlingar som Nintendo
och Yahoo! kunna skapa innehållet på internet, medan de mer
konservativa förklarade att det överhuvudtaget inte fanns
några aktörer som var tillräckligt stora och starka för att
skapa nätets innehåll.
  Och så vidare.
  Det är med utgångspunkt i vår bristande förmåga att
föreställa oss framtiden som Kevin Kelly menar att Becoming
är den första av de tolv krafterna; att vi befinner oss i en
konstant tillblivelse, ett vardande.
   Eller i ett “Protopia” för att använda Kellys eget ord.
   Protopia är något som är svårt att se och därmed varsebli.
   En process som konstant förändrar hur andra saker
förändras.
   Vilket innebär att vi för evigt är nybörjare. Att allt är i
rörelse och oordning och att alla nya fasta former kommer
vara en obekväm remix av det gamla. Men att vi samtidigt
med den vetskapen och lite fantasi utan skygglappar kan lära
oss att tydligare urskilja vad det är som ligger framför oss.
   Denna syn och tankegång återfinner vi förstås inom en rad
olika områden. Från kärlek till natur. Eller självaste
skapelsen. Varför jag kommer att tänka på Kjell Espmarks
diktsamling Skapelsen, från 2017, där han genom lek med en
rad olika döda historiska figurer menar att skapelsen inte är
avslutad utan just nu bara är i händerna på oss som råkar leva
för tillfället.
   I sin värld konkretiserar Kelly genom att påtala att all ny
teknologi kommer kräva evig uppgradering och uppdatering.
   Det är därför som du alltid kommer att vara kvar på
nybörjarnivå.
   Inte minst när överflödighetscykeln går allt snabbare.
   2016 var till exempel den genomsnittliga livslängden för en
telefon-app 30 dagar.
   Därmed kommer du aldrig ha tid att gå från nybörjarstadiet
till att bemästra någonting innan detta någonting redan har
ersatts av något nytt. Det eviga nybörjartillståndet är den nya
standarden för alla, oavsett ålder eller erfarenhet.
   Oavbrutet står vi under attack från det digitala landskapets
förändring. Allt runt omkring oss uppgraderas och
uppdateras.
   Vilket sätter press på din egen digitala utrustning och
nödvändiggör underhåll. Du kanske inte vill uppgradera, men
du måste. Därför att alla andra gör det. I en
uppgraderingarnas kapprustningskamp.
   Kevin Kelly berättar hur han själv länge var en sådan som
högst motvilligt uppgraderade sin utrustning och sina redskap
och då alltid i sista minuten.
   Något som de flesta av oss kan känna igen sig i.
   Varför uppgradera något som funkar utmärkt?
   Dessutom: uppgraderar man ditten måste man plötsligt
uppgradera datten.
   Efter att Kelly en gång gjort en ynka liten uppgradering
ledde den till en destruktiv dominoeffekt som avbröt och
ställde till hela hans yrkesliv. Det var så han lärde sig att se
på uppgraderingarna som “digital hygien” och att ägna sig åt
den med regelbunden självklarhet.
   Men. En konsekvens och aspekt av våra oavbrutna
uppgraderingar är ju att det gör hål i våra hjärtan.
   En dag för inte alltför längesedan bestämde vi oss “alla” för
att vi inte kunde leva en enda dag till utan en smart telefon.
   Tiotalet år tidigare hade en sådan önskan eller längtan fått
oss att framstå som lite löjliga eller enfaldiga.
   Nuförtiden blir vi arga om nätverket inte fungerar, men i
mer oskuldsfulla tider hade vi inga tankar på nätverk
överhuvudtaget.
   Vi fortsätter uppfinna nya saker som i sin tur skapar ny
längtan och nya hål i våra hjärtan.
   Som måste fyllas.
   Det finns de som förargas över att det görs hål i våra
hjärtan på det här viset. Att det förnedrar och fördummar vår
ädla mänsklighet. Att det skapar en källa till konstant
missnöje. En källa som kallas teknologi. Som driver oss att
ständigt jaga det nyaste och som hela tiden springer ifrån oss
när något ännu nyare dyker upp och fortsatt gör oss till eviga
nybörjare.
   “Jag vill hylla detta missnöje som teknologin för med sig”,
skriver Kelly. “För vi skiljer oss ju åt från våra djuriska
förfäder i så motto att vi inte bara nöjer oss med att överleva,
vi uppfinner ständigt nya sår att klia, uppfinner nya önskemål
som vi inte tidigare kände till att vi hade. Detta missnöje
triggar vår påhittighet och tillväxt.”
   Alltså det som han kallar Protopia.
   Tillståndet av becoming eller tillblivelse.
   I Protopia blir saker och ting konstant bättre än igår, men
bara lite bättre. Vårt Protopia skapar nästan, men bara nästan,
lika många nya problem som nya fördelar.
   Dagens teknologiska problem skapades av gårdagens
teknologiska lösningar och dagens teknologiska lösningar på
dem kommer att skapa morgondagens teknologiska problem.
Vilket döljer hur vi långsiktigt ändå uppnår nettofördelar.
   Så har det sett ut sedan “vetenskap” uppfanns; varje år har
vi lyckats skapa lite mer än vad vi samma år förstört. Men de
där ynka små procenten förbättringar under decennium efter
decennium har byggt det vi idag kallar för civilisation.
   Bara genom att var och en av oss försöker hänga med i
utvecklingen blir vi eviga nybörjare.
   Det borde göra oss ödmjuka.
   Den viktigaste teknologin – som kommer att dominera våra
liv under de närmaste trettio åren – är ännu ej uppfunnen och
för att inte fastna i ett kortsiktigt nu måste vi därför omfamna
nuets små skiften eftersom de bildar framtiden.
   Så här långt har jag inga problem med Kevin Kellys
resonemang och den filosofi som i många avseenden för
tankarna till olika anarkokapitalistiska filosofer
och nyliberala hippies.
   Först när Kelly mer konkret kikar in i sin kristallkula och
rosenkindad föreställer sig hur en vanlig dag 2050 skulle
kunna se ut har jag svårt att dela hans förtjusning.
   Oavsett om hans kristallkula har rätt eller ej.
   Om det nu visade sig att vår första version av internet blev
något betydligt mer och annorlunda än den “bättre version av
teve” som de flesta föreställt sig, så menar Kelly att nätet 2.0
också kommer att bli något helt annat än vad vi tänker oss nu.
   I teknisk mening kan nätet idag definieras som summan av
allt googlingsbart. Men den största delen av den digitala
världen ingår inte där; mycket av det som händer i en telefon-
app, inuti ett spel, på Facebook eller inuti en video kan inte
sökas upp nu. Men det kommer det om trettio år. För om du
då i din telefon vill veta i exakt vilket ögonblick du fick höra
att din syster antagits till college så hittar du det på nätet.
Liksom de flesta fysiska objekt i ditt hem kommer vara
uppkopplade, så att du kan googla ditt rum. Eller googla ditt
hus. Minimala chips kommer vara inbäddade i de flesta saker.
Början av denna utveckling har vi redan sett. Men nätet
kommer också expandera i tid. Idag bryr det sig alldeles för
sällan om sitt förflutna. Om trettio år kommer “time sliders”
göra att du kan välja om du vill se en viss hemsida i nuet eller
i vilken gammal version som helst.
   I takt med att nätet blir bättre på ditt och andras förflutna
kommer det förstås bli bättre på din framtid.
   Från att du vaknar på morgonen en vanlig dag 2050
kommer nätet försöka att förutse dina planer. Eftersom dina
vanor och rutiner naturligtvis finns lagrade blir det lätt för
nätet att hinna före dina tankar och handlingar och ge dig ett
svar nästan innan du hunnit ställa frågan. Så att dokumenten
du behöver för det där mötet redan är framtagna, liksom
förslag för var du och din kompis ska äta lunch, baserat på de
vanor och den tidigare smak du visat, på vädret, var du
kommer befinna dig vid den tiden på dagen och vad du senast
åt och så vidare.
   Kelly fortsätter rabbla exempel och landar i att nätet 2050
kommer att framstå som en konstant närvaro som du har en
relation till, snarare än en plats som du – i åttiotalets berömda
cyberspace – reser till.
   Den där vanliga dagen 2050 tror jag själv varken är bra för
våra hjärnor eller känsloliv, men det är en annan historia. För
i samma stund jag tänker den tanken har jag ju redan
avfärdats av Kelly som en av de där som försetts med
skygglappar inför framtiden, inför att nätet 2050 är som en
evigt pågående konversation. Som elektricitet. Alltid
påslaget, alltid runt oss.
   Hur många nya möjligheter och idéer kommer inte denna
utvidgade “konversation” och detta tillstånd skapa, frågar sig
Kelly. Utifrån det perspektivet ligger ju det här seklets största
online-lösningar ännu framför oss. Som lågt hängande frukt
väntar alla mirakulösa uppfinningar på att plockas av oss.
   “Hur lätt måste det inte ha varit som ambitiös internet-
entreprenör 1985, när allt bara låg öppet”, frågar sig någon
nostalgiskt idag.
    2050 kommer någon att lika nostalgiskt fantisera om hur
enkelt det måste ha varit att 2016 uppfinna och lansera något.
   Men, avslutar Kelly i sitt framtidsoptimistiska peptalk, så
här ser sanningen ut: det är just precis nu som är den allra
bästa tiden att starta upp något!
   Där har aldrig funnits ett bättre tillfälle under hela
världshistorien för uppfinningar.
   Aldrig en bättre tid med mer fler möjligheter, öppningar,
lägre trösklar och högre vinstchanser.
   Det här är tidpunkten som folk i framtiden kommer att
blicka tillbaka på och om vilken de kommer att säga “tänk
om man hade fått leva då!”.
   De senaste trettio åren har skapat en fantastisk startpunkt,
en solid plattform att bygga nya och storartade saker på.
   Vi befinner oss alla i tillblivelse.
   We are all becoming.
   Du har inte kommit för sent.

 

Hej!

Är du intresserad av att veta mer?

Kontakta mig