Kapitel 7 - Filtrering

Kapitlet där Kevin Kelly förklarar varför filtren kommer
att förtydliga oss som människor.
 

Under hela livet filtrerar vi människor det utbud av
information, kunskap och underhållning som vi konstant
utsätts för. Redan som barn styr en hel rad faktorer
svad vi väljer att ta till oss av. Ännu fler blir de när vi når
vuxen ålder.

    Utan att ge mig in i vare sig barnpsykologiska,
filosofiska eller neurologiska spekulationer kring hur
våra hjärnor fungerar så är i alla fall ett säkert:  att
konsumera, ta in, eller ens ögna igenom hela det Alltings
Bibliotek (för att använda Kellys ord) som i stort sett
redan nu finns på ett fingertrycks avstånd kommer att
göra filtren allt viktigare i framtiden.

    
Nödvändigare.
    
Oundvikligare. 
    Kring detta faktum kretsar Kevin Kellys sjunde
kapitel. Som åtminstone för mig blir det hittills roligaste
och mest tankeväckande i hans bok.
 
    
Kelly kombinerar filosofiska och teknologiska
tankegångar med ren matematik på så många vis att det
blir omöjligt att rättvist återge alltihop här.

    
Så jag tvingas filtrera.
    
Genom mitt alldeles mänskliga och personliga filter.
    
För de flesta av våra traditionella och mänskliga filter
tjänar oss fortfarande väl, oavsett vilken ålder eller epok
vi befinner oss i.

    
Det tycker även Kevin Kelly.
    
Som radar upp åtta huvudfilter. 

Vi filtrerar med hjälp av grindvakter. 
Auktoriteter, föräldrar, präster och lärare tar sig rätten att
skydda oss mot ”det skadliga” och presenterar ”det
goda”.
 

Vi filtrerar med hjälp av mellanhänder. Bokförlagens,
skivbolagens och filmbranschens refuseringshögar är
gigantiska, men även en tidningsrubrik är ju i sig ett
filter när den berättar något på bekostnad av något
annat.
 

 Vi filtrerar med hjälp av curatorer. 
Muséer visar inte allt, bibliotek köper inte in varenda
bok, affärer tar inte in alla produkter. 
 

Vi filtrerar via varumärken. 
Om en hylla innehåller en rad versioner av samma
produkt väljer vi på grund av trygghet, bekvämlighet
eller status den som bär ett varumärke vi känner igen.
 

Vi filtrerar genom samhällsstyre
En stat förbjuder vissa idéer, åsikter eller religioner. Men
lyfter fram och stöttar andra.
 

Vi filtrerar via vår kulturella kontext
Barn matas med olika budskap och valmöjligheter
utifrån skolors, familjers och samhällens förväntningar
på dem. Vuxna köper en dubbelt så dyr plastförpackad
gurka med ett KRAV-klistermärke på, istället för den
billiga ickeinplastade. 
 

Vi filtrerar med hjälp av vänner. 
Våra vänner och bekantskaper äger en mer eller mindre
stark förmåga att påverka våra val.
 

Vi filtrerar alldeles själva.
Valen vi gör utifrån helt egen smak och egna värderingar
är förmodligen den mest sällsynta formen av filtrering. 
 

Kevin Kellys tes är att inga av de ovanstående filtren
kommer att försvinna när teknologin förflyttar oss in i
det alltmer lättillgängliga och extrema överflödet av
information, kultur och kunskap. 
 

    Det vill säga Alltings Bibliotek.
    Men de kommande decennierna kräver att vi uppfinner
allt fler sorters filter.

    
Han menar att filtrerande och ännu mer filtrerande
kommer destillera fram våra jag, optimera våra unika
personligheter. Därför att ju mer vi personaliserar oss,
desto enklare kommer det att bli för våra filter, eftersom
vi då blir mer distinkta för dem. Filtrering som medel för
att vässa oss själva.

    
Vid första anblick känns sådana formuleringar lite
obehagliga, men filtrering har ju alltid – även i analoga
tider och miljöer – bidragit till att göra varje människa
unik; kom ihåg det där vi en gång i tiden kallade för
livsval. 
 
    
I den digitala världen hävdar Kelly att vi ännu bara
befinner oss i början av filtrerandets epok. Eller
”personaliseringens”.

    
Spotifys och Netflix rekommendationsmotorer,
länkarna vi googlar fram, annonserna som just du utsätts
för på internet. Än så länge är för det mesta algoritmerna
och datan som filtrerar åt oss yxiga eller direkt komiska.
Men de riskerar också att stänga in oss, eftersom vi
själva ännu inte kan – eller får – designa våra egna filter.
Fortfarande är det ju plattformarna och månglarna som
gör det.

    
När Kelly går igenom för- och nackdelar med olika
filtrerings- och rekommendationsmotorers utveckling är
det än en gång värt att påminna om att han gör det
utifrån 2016 års omständigheter.
 
    
Mycket har hänt med filtren i Alltings Bibliotek sedan
dess.

    
Men betydligt mindre än vad som faktiskt borde ha
hänt. 

    
Därför känns hans visioner, spekulationer och
önskningar gällande framtidens filter högst aktuella,
ja kanske rentav mer akuta än vad de gjorde 2016.

    
Jag kan inte låta bli att se ett framtida ”filtrens krig”
framför mig.

    
Hur ska jag välja åt vilket håll jag riktar min
uppmärksamhet härnäst? 

    
Den lika självklara som retoriska frågan är Kevin
Kellys utgångspunkt. 

    
Lika enkelt och självklart blir det första retoriska
svaret: 
Först och främst vill jag ha mer av det som jag
vet att jag gillar
.
    Det vill säga via den sortens ”personliga” filter som
existerar idag. Men som oftast skapats åt mig utifrån ett
kommersiellt syfte. Oavsett om det handlar om vilka jag
borde följa på Twitter eller vilka produkter jag erbjuds
på Amazon.

    Others who like this item also liked this next item, är
sedan länge en emblematisk fras och funktion. 

    
Twitter och Facebook silar fram flöden som ska få oss
att stanna i flödet så länge som möjligt, fantastiska
algoritmer går på ett ögonblick igenom hela min
konsumtionshistoria och silar med till synes allt bättre
precision fram allt från musik till fysiska produkter som
jag 
borde gilla. 
    
Men om något väljs ut åt mig så har ju samtidigt något
valts bort. 

    
Vad vet jag inte.
    
Så vad menar vi med precision?
    
Och precision enligt vem? 
    
Till viss del försvarar Kevin Kelly de existerande rekommendationsmotorerna och filtreringsalgoritmenrna
och menar att han upplever dem som mer pålitliga än
vänner och experter. 

    
Det kan man förstås delvis hålla med om.
    
Ofta när vi rekommenderar någon något, så är det ju
ganska nyckfullt och har lika mycket att göra med hur vi
själva vill framstå.

    
Odlandet av självbilden, den instinktiva fåfängan och
månandet om status är ju inget som grumlar Netflix rekommendationsmotor. 

    
Men att bara bli erbjuden sådant som är i enlighet med
vad jag tidigare gillat riskerar samtidigt att spärra in mig
i sådant som vi brukar kalla för filterbubblor och
åsiktskorridorer.

    
Ju bättre ”more good stuff like this”-filtren fungerar,
desto viktigare blir det att kombinera sådana filter med
helt andra. 

    
Som utvecklar oss.
    
Där känns det som att vi släpar efter.
    
Och det gjorde vi redan 2016.
    
Kelly berättar om hur utvecklare på Yahoo! en gång
tog fram en funktion som visualiserade varje användares
filterbubbel-problem. Man såg på skärmen precis hur
ens filterbubbla såg ut och hur snäv den var, beträffande
konsumtion, värderingar och utbud av information. Men
på kartan kunde man då alldeles själv tweaka sin bubbla
lite åt ena eller andra hållet, för att komma ut ur den,
eller åtminstone släppa in lite frisk luft och nytt blod. 

    
Ändå befinner vi oss fortfarande i en värld där vi nöjer
oss med hur”more good stuff like this”-filtren blir allt
bättre, medan behovet av sant personliga och alternativa
filter blir alltmer skriande. 

    
Så varför funktioner som Yahoo!-exemplet ovan aldrig
fått genomslag kan man fråga sig.

    
En inte alltför vild gissning ger vid handen att det nog
finns starka krafter som inte vill se sina konsumenter bli
alltför krångliga, opålitliga eller oförutsägbara. 

    
Sedan länge vet vi att när det kommer till ”vänner” och rekommendationer på Twitter och Facebook så är
”vännerna” ofta väldigt lika oss själva,
rekommendationerna inställsamma och bekräftande. Så
att plattformarna istället blir till ekokammare där samma
alternativ mals om och om igen. 

    
Ändå gör vi sällan något åt det. 
    
De teknologiska möjligheterna för att skapa genuint
individuella och mer dynamiska filter finns, men de som
sitter på den data om oss som i så fall måste användas
skänks ju inte bort hur som helst.

    
Bland de komponenter i framtida filter som Kevin
Kelly önskar och föreställer sig nämner han exempelvis
en ström som stadigt föreslår ”sådant som jag inte gillar
men önskar att jag gillade”. 

    
Vilket skulle kunna jämföras med de där fantastiska
lärarna i skolan som ibland lyckades stimulera elever att
upptäcka och uppskatta något som de länge förvägrats
kunskap om eller envist tagit avstånd från. 

    
Att vi 2021 ännu inte kan styra och prenumerera på
våra egna val av ”äkta personliga” filter är förvånande.
Liksom att filtren fortfarande uteslutande installeras av
plattformar. Som oavsett om det är Facebooks filter för
att du ska stanna så länge som möjligt eller Amazons
som vill att du ska konsumera så mycket som möjligt har
det gemensamt att du ska vara en så enkel och nyttig
idiot som möjligt.

    
Även om Kevin Kelly inte skriver det rent ut, så tycker
åtminstone jag mig se en framtid där mina egna filter
kommer att ”kriga” mot exempelvis Googles eller
Spotifys. 

    
Ingen vill ju vara inspärrad och styrd, ingen vill bli
enfaldig. Alla vill känna sig så fria som möjligt i
valmöjligheterna som människa.

    
Filtrering går därmed hand i hand med
personalisering.

    
1992 kom boken ”Mass Customization” ut. 
    
Där förutspår Jospeh Pine alltför tidigt den ”storskaliga personaliseringen”. 
    
Kelly menar att teknologin idag kommit ikapp de
visioner som utrycks där, men att det fortfarande går
trögt med att börja tillämpa den. 

    
Den äkta ”mass-personaliseringen” står fortfarande och
stampar. Trots att den överallt närvarande och ständigt
pågående kartläggningen av varje individ – i fråga om
konsumtion och andra beteenden – enkelt skulle kunna
personalisera det mesta av våra behov.

    
Kelly exemplifierar genom att beskriva hur han i  en
inte alltför avlägsen framtid förhoppningsvis kommer att
ha sin egen medicinfabrik hemma i köket, inte större än
en brödrost. Han ser framför sig en maskin som
innehåller ett dussintal små flaskor med olika
läkemedel. 

    
Varje dag mixar maskinen ihop de exakt rätta
proportionerna av varje substans, för att på så sätt skapa
hans dagliga piller eller två. Detta tack vare att sensorer
oavbrutet läser av hans biologiska data vilka skickas till
maskinen. Doseringen av de aktiva ingredienserna i
pillren justeras varje dag utifrån hans olika värden.

    
I just det fallet tänker jag att ett stort steg mot
förverkligandet av hans önskan redan tagits, sedan han
skrev om det 2016.

    
Apple Watch hade som bekant en lite skakig start när
den först lanserades 2014. Apple ville till en början
lansera den som en ny form av iPhone, men de tidiga
användarna uppskattade den mer som en avancerad
fitness-beräknare. Varpå Apple ändrade strategi. 

    
Idag kan Apple Watch inte bara sådant som att mäta
puls eller räkna simtag, utan exempelvis även söka efter
elektriska signaler i din kropp som skulle kunna tyda på
bekymmer med hjärtat eller mäta syrgastransporten i
blodet. 

    
Nu fattas bara att all sådan data skickas till den där
brödrosten som Kelly fantiserar om.

    
Naturligtvis skulle inte Apple ge bort den insamlade
datan om din hälsa, så kanske blir det just en ”Apple
Pillbox” som vi får se typ hösten 2023? 

    
En sådan apparat, tillverkad i miljoner exemplar, skulle
i så fall bli ett utmärkt exempel på ”mass-
personalisering” i form av ett revolutionerande
”massproducerat men unikt individuellt” läkemedel.

    
Inom trettio år menar Kelly att minsta lilla triviala
produkt eller tjänst kommer att ha personaliserats åt oss,
om vi nu vill det. 

    
För det stora slaget om hur och av vem vår
uppmärksamhet fångas kanske ännu inte har ägt rum.
Eller uträknandet av vad vår uppmärksamhet egentligen
är värd i pengar.  

    
I det avseendet kommer Kelly med en hel rad
fascinerande siffror och spekulationer kring nuet och
framtiden och han tar avstamp i nobelpristagaren
Herbert Simons observationer från 1971.

    
”I en informationsrik värld innebär
informationsvälståndet en brist på något annat: ett
underskott på det som informationen konsumerar. Vad
informationen konsumerar är uppenbart: mottagarnas
uppmärksamhet. I ett informationsöverflöd skapas därför
ett uppmärksamhetsunderskott.” 

Kevin Kelly vill därför med hjälp av Simon vända på
steken.

    
Ur ett mänskligt perspektiv fokuserar ett filter på
innehåll. Men ser man på det tvärtom, ur innehållets
perspektiv, då fokuserar ju filtret på mänsklig
uppmärksamhet.

    
Ju större informationsutbudet är, desto exklusivare blir
den allt större bristvara som kallas för mänsklig
uppmärksamhet.

    
Och om uppmärksamhet går åt ett visst håll, då följer
ju pengarna efter, det är givet.

    
Ändå är mänsklig uppmärksamhet fortfarande relativt
billig. Exakt vad den är värd i pengar, det har man
försökt räkna på från informations- och
innehållsproducenternas sida åtminstone sedan
begreppet reklam uppfanns. 

    Vad man kan hoppas på – och vad Kelly räknar på och
filosoferar kring – det är att ägarna till den alltmer
exklusiva produkten ”mänsklig uppmärksamhet” (det
vill säga du och jag) ska börja värdera sin tillgång
utifrån sitt perspektiv istället.

    
Alltså. 
    
Om jag står och väntar på bussen och fördriver tiden
med att stirra på reklamskyltar i fem minuter, då får jag
inte en spänn för det. 

    
Konsekvenserna av Kevin Kellys visioner och
tankegångar skulle tillspetsat kunna formuleras som att
det i framtiden kan bli en ändring på det. 

    
Vilket förstås vore välkommet.
    
Reklambranschen har i alla tider räknat på sina CPM
(kostnad per tusen); vad det kostar att få tusen
konsumenter av ett reklambudskap. 

    
Kelly leker med tanken på att vi snart i vissa digitala
sammanhang bör kunna räkna tvärtom; hur jag som
konsument bättre. kommer kunna räkna ut och kräva
arvode för min uppmärksamhet. I takt med
decentraliseringens, personaliseringens och filtreringens
framfart. Och i en mindre snål och torftig form än låt
säga Google AdSens. 

    
Teknologin existerar ju. 
    
Men det gör även de som vill hålla kvar oss i
positionen av nyttiga idioter, som ideellt sprider reklam
vidare, fortsätter vara slavar under plattformarnas filter
istället för våra egna, fortsätter ge bort vår
uppmärksamhet helt gratis.

    Det är alltför billigt att kidnappa våra aphjärnor,
skriver Kelly.

    Varpå jag associerar till ett par rader i Olle
Ljungströms gamla låt En apa som liknar dig. 

    
Aphjärnor och livets alla valmöjligheter må av Kelly
formuleras som att det i framtiden blir filtreringarna som
gör oss till de vi är. 

    
Men våra dilemman och utmaningar som människor
förblir nog ändå i grunden de samma som när Olle
Ljungström år 2000 sjöng:

Det är ändå du som väljer,
    så var noga med ditt val.  
Det är ändå du som väljer 
vem du är.  

 

Hej!

Är du intresserad av att veta mer?

Kontakta oss