Kapitel 5 - Åtkomst

Kapitlet där Kevin Kelly förklarar varför ägande blivit allt mindre viktigt, till förmån för åtkomst.

Det finns många åsikter om hur en ”bra kebab” ska vara.
   Bara att jämföra skillnaderna mellan de genomsnittliga
standardkebaberna i London, Paris och Stockholm skulle kräva.
spaltkilometer. 
  Det sammanlagda antalet kebabrestauranger i världen har jag naturligtvis
ingen aning om, men de flesta kebabkonsumenter i de flesta storstäder skaffar
sig för det mesta sin favorit. ”Alla vet” var ”den bästa” kebaben kvarteret
serveras.
   Inte minst i London.
   I norra London ligger South Tottenham och i South Tottenham ligger i sin
tur området Seven Sisters, där tunnelbanestationen bär samma namn.
   Enligt många som bor där är Shukran Best Kebab det överlägset bästa
kebabstället, trots oräkneliga konkurrenter runt omkring. Helt enkelt en 
klassiker i det lilla universum som ett levande kvarter utgör, men komplett
okänt ett par tunnelbanestationer bort, där invånarna tycker att ett annat
ställe har ”stans bästa kebab”.
  Avhämtning och hemkörning ligger numera så klart bakom en stor del av
Shukran Best Kebabs omsättning.
  När frilansjournalisten Jack Shenker i april 2021 djuplodande skriver om
fenomenet ”dark kitchens” i brittiska dagstidningen The Observer, så gör han
det med utgångspunkt i Shukran Best Kebabs öde i de ”mörka kökens”
tidevarv.
   Det är fascinerande men framförallt skrämmande läsning.
   Frågar man de som uppfunnit den affärsidé som lockar allt fler
miljardinvesterare världen över så använder de hellre begreppet ”delivery-
only restaurants”, men oavsett om man på engelska väljer begreppet dark
kitchen, ghost kitchen, cloud kitchen
eller shadow kitchen, så känns spökkök
självklart på svenska.
   Även om jag hört talas om fenomenet tidigare så är det först när jag läser
den här långa artikeln som jag begriper vidden och konsekvenserna av dess
rovdrift på mat- och restaurangkultur, på grund av den digitala
teknikutvecklingen.
   Men låt oss börja med Huseiyn Kurt, som äger Shukran Best Kebab.
   För två år sedan kändes det självklart för honom att ingå avtal med
Deliveroo (motsvarigheten till exempelvis Foodora i Sverige).
   ”Vi ville så klart ha fler kunder och tjäna mer pengar och Deliveroo kunde
ju hjälpa till med det. Vad kunde vara negativt?”
   Inom några dagar anlände en skinande nyprogrammerad padda från
företaget, som till Huseiyns glädje genast började blinka fram beställningar och därmed öka omsättningen.
   Känslan av att något var fel kom långsamt.
   Det började med att hans lojala gamla stammisar reagerade över de höjda priserna. Men eftersom Deliveroo tog 35% av kakan plus fem procents moms fanns ju inget val. Den konsument som genom Deliveroo ville ha hans
fantastiska adana köfte eller mixed grill var därmed tvungen att betala tre
påslag, eftersom han eller hon dessutom också betalade både leverans- och serviceavgift.
   Snart började Huseiyn undra om han egentligen tjänade på sina avtal med home delivery-företagen. Han upplevde det också som att kontakten mellan honom och hans kunder blev alltmer distanserad och artificiell; om exempelvis någonting fattades i en maträtt straffades Huseiyn ekonomiskt av Deliveroo och om Huseiyn då – eller i något annat ärende – försökte komma i kontakt
med Deliveroo var det i stort sett omöjligt.
   Samtidigt lagrade Deliveroo förstås all data och lärde sig mer och mer om Huseiyns trogna klientel och vad de tyckte så mycket om med just hans kebab.
   ”Det kändes som att Deliveroo tog in pengar och information från alla håll, medan vi som jobbade på restaurangen och de som körde hem maten till kunden utförde allt jobbet.”
   Snart började även rykten att gå.
   Det sas att Deliveroo hade börjat bygga upp sina egna kök på en ödetomt
på andra sidan tunnelbanespåren; baracker utan fönster och med en säkerhetsvakt posterad vid entrén till området.
   Huseiyn Kurt förstod ingenting och undrade tillsammans med andra kvarterskrogar vad som försiggick.
   ”Vad vet Deliveroo om matlagning?”
   Att jättekedjor som PizzaHut eller McDonalds sedan länge haft samarbeten
med sådana som Deliveroo är inte konstigt; en given konsekvens av
storskalighet där sådant som personligt tilltal eller charm aldrig någonsin
ingått i affärsidén. När de fysiska besöken på de stora hamburgerkedjorna började dyka och hemkörningarna öka, så kunde de förstås lika gärna gå över till spökkök.
   Bord- och fönsterlösa McDonaldsfabriker för utkörning av burgare var allt
jag trodde att spökkök handlade om.
   Vilket förstås var naivt.
   Klart Deliveroo vill använda sig av den förmögenhet i form av data som de konstant samlar in i de 150 brittiska städer där deras app hittills erbjuder hemleverans av mat.
   Huseiyn Kurt kommer ursprungligen från Kayseriregionen i Turkiet. När
han på nittiotalet startade sin grillverksamhet i norra London var det utifrån
just den regionens kebabtraditioner, samtidigt som han under åren som gått förstås kalibrerat fram vilka rätter som fungerar bäst hos både exilturkar och britter i området.
   En restaurang har ju själ. Den lever och mognar och tweakar sin meny
genom oavbruten dialog med klientelet.
   Deliveroo kommer inte från Turkiet, Deliveroo har ingen själ.
   Deliveroo är ingen restaurang.
   Däremot kan Deliveroo förstås massproducera rätter utifrån insamlad data
om alla restaurangers menyer och beställningar. Dessutom till ett betydligt
lägre portionspris än vad den ursprungliga restaurangen gör.
   Visst var Huseiyn Kurt och hans krögarkolleger skeptiska till Deliveroo
(och dess rival Uber Eats) i början; avgifterna var ju så höga och man kunde
lika gärna skicka maten med taxi om nu någon ville ha hemleverans. Det
kändes mer konstruktivt att fokusera på sina sittande gäster.
   Men så kom ju pandemin.
   Likt så många andra oberoende småkrögare gladde sig Shukran Best
Kebab också åt hur fina rankingsiffror de snabbt fick i Deliveroo-appen,
liksom de många beställningarna.
   Till en början.
   För precis som sina kolleger såg snart Huseiyn rankingen sjunka, när smekmånaden var över.
   Plötsligt fanns kebab ”Deliveroo Edition” att beställa hem. Både billigare
och snabbare.
   Om en hamburgerjätte och Deliveroo – eller dess främsta brittiska
konkurrent, Uber Eats – gör ett spököksavtal, då kan man gissa sig till att
avtalet gynnar båda jättarna. Men man kan också gissa att det knappast gäller
en småskalig och oberoende kebabkrögare.
   De flesta av oss känner sedan länge till de tveksamma eller åtminstone pressade omständigheter som råder för de matbud som kryssar genom
världens städer på sina cyklar, skotrar och andra farkoster. Men det känns
alltmer som toppen av ett isberg av obehagligheter när man sätter sig in i
delivery-industrin.
   När de smäller upp sina spökkök – och börjar brassa anatolisk kebab enligt Huseiyns recept, i baracken bredvid den som producerar pizza enligt Pizza
Huts – så gör de det naturligtvis på ödetomter som kostar en bråkdel av vad Huseiyns kök i ett levande kvarter gör. 
 Enligt The Observer ligger det typiska spökköket under en trafikled eller
på en udda markstump mellan två industriområden och består av upp till 16 baracker (av shipping-containertyp i metall), med generatorer brummande emellan dem.
   Deliveroo startade sitt första spökkök 2016 och är idag europeisk etta
inom branschen, med 250 spökkök i åtta länder.
   Som en extrem motsats till en riktig restaurang kan de också via sin app ständigt hitta på nya koncept, varumärken och idéer och testa dem i några
veckor och sedan lägga ner om det inte funkar. 
   Uber-bossen Travis Kalanack har naturligtvis startat sin konkurrerande spökköksverksamhet, Foodstars.
   Och nykomlingen Karma Kitchen fick nyss en investerare att gå in med en kvarts miljard brittiska pund. I Sverige grundades stockholmsbaserade Curb
förra året och säkrade snabbt drygt tre miljoner euro från EQT Ventures för
sin spököksverksamhet.
   Själv känner jag mig lättad – ja, rentav stolt – över att jag hittills i mitt liv aldrig beställt hem en enda maträtt.
   Men nu är det inte självgodhet som får mig att skriva så här långt om att beställa kebab i norra London.
   Snarare har det att göra med hur snabb och vass tidens tand är.
   För när Kevin Kelly skriver sitt femte kapitel är det 2016.
   Det utgörs till stor del av långa entusiastiska beskrivningar av då splitter
nya fenomen och fakta, som idag är så etablerade och självklara att de inte behöver redogöras för här.
   Idag vet vi att Uber är världens största taxiföretag utan att äga några bilar, liksom att Facebook är världens största medieägare utan skapa något innehåll.
Att bitcoin är av en decentraliserad valuta tack vare blockchain-teknik, medan världens största hyresvärd AirBnb saknar fastighetsinnehav. Och så vidare.
   Kevin Kelly själv är mycket lycklig över att ”äga mindre och mindre av det
jag använder”.
   Ägande är inte lika viktigt som förr, åtkomst viktigare än någonsin, är
mantrat som genomsyrar det kapitel och den kraft som Kelly döpt till
accessing.
   Kanske är det en smaksak huruvida accessing i det här sammanhanget bäst översätts med åtkomst, tillgänglighet, tillgång, tillträde eller tillgängliggörande, men konsekvenserna av den sköna nya värld av extrem tillgänglighet som
Kevin Kelly 2016 så förtjust beskriver är faktiskt inte alltid så sköna.
   För tio år sedan skrämdes och fascinerades facebookanvändare av att de
fick personligt riktad reklam om barnvagnar när de ändrade civilstatus i sin
profil.
   Vår oskuldsfullhet inför hur vi gratis och lättvindigt gav bort uppgifter om
oss själva på den tiden kan vi skratta åt idag.
   Samtidigt som vi fortsätter att ge bort ännu mer till samma tech-jättar.
   Att Google tafsar på vårt privatliv och kan våra konsumtionsmönster
rycker vi på axlarna åt idag, men vår aningslösa hunger efter omedelbar behovstillfredsställelse kan föra med sig betydligt brutalare konsekvenser än
så.
   Kevin Kellys lovsång till glädjen över att bo i ”världens största
uthyrningsbutik” är på många vis också en omtagning av sådant han gått
igenom i tidigare kapitel.
   ”Åtkomst är så överlägset ägande att det driver hela vår ekonomi framåt”, skriver han och menar att det är fem tekonologiska trender som skyndat – och skyndar – på vår förflyttning från ägande till åtkomst.

Dematerialisering. De senaste trettio åren har man producerat bättre saker med färre material. Som hyperkonkret exempel nämns att en ölburk
på femtiotalet var gjord av tennbeklätt stål och vägde 73 gram, för att 1972 bli till en lättare, tunnare och smartare designad burk i aluminium som bara vägde
21 gram. Idag kan en burk med precis samma funktion väga 13 gram.
   Eller så kan man ta den genomsnittliga bilen, som idag väger 25 procent
mindre än på sjuttiotalet och har förvandlats till en ”dator på hjul”. Den
digitiala teknologins motsvarighet till hur produkter blir allt ”lättare” består i
hur de förvandlas till tjänster; hur hårdvara alltmer beter sig som mjukvara. ”Software eats everything”, som man enligt Kelly säger i Silicon Valley.

Realtids on-demand. Här ger sig Kevin Kelly in i en lång hyllning av Uber och rabblar redan genomförda eller tänkbara utvecklingar av den grundidén. I
Sverige 2021 är till exempel appen TippTapp ett bra exempel på hur hans
profetia besannats.

Decentralisering. Här hamnar jag och Kevin Kelly på filosofisk kollisionskurs eftersom han tycks mena att all den digitala kommunikationsteknologi som utvecklas hjälper till att decentralisera och platta ut världen. Jag tycker nog att den minst lika ofta centraliserar. När allt färre och allt större techjättar sätter regler för vad som får presenteras eller lanseras via dem, liksom vad som får yttras, blir de lätt till en sorts superstater.

Plattformssynergier. Även det här är förstås gårdagens nyheter.
   Dematerialisering, decentralisering och masskommunikation leder enligt
Kelly till fler plattformar. Som i sin tur blir fabriker för olika sorters tjänster.
Som i sin tur föredrar att vara åtkomliga framför ägda.
   Under väldigt lång tid fanns det bara två sätt att organisera mänskligt
arbete; där fanns producenten och marknadsplatsen.
   En plattform är däremot ett fundament skapat av ett företag som låter
andra företag bygga produkter och tjänster på detta fundament.
   Kelly menar att detta är något nytt; att det varken är en marknad eller en producent. Facebook är förstås ett givet exempel, liksom en firma som
utvecklar en teknisk plattform där andra aktörer kan bygga och lansera exempelvis ett spel för att slippa utveckla spelmotorn själva.
   Ändå ser jag inte riktigt det nya i det. För två hundra år sedan fanns det
säkert någon som startade en marknad dit både morotsodlare och
mjölkbönder kom och sålde sina varor, varpå den tidens entreprenörer inom plattformssynergier kom på att ha odlingar i anslutning till marknaden, där
någon fick odla morötter på villkor att de såldes på just entreprenörens
marknad. Kevins kärlek till de ”multinyanserade plattformarna” – Apple,
Microsoft, Google etc – är hur som helst djup. Och visst arbetar de i lite större skala än den som odlar morötter på en marknadmånglares täppa. Men jag
förstår inte hur Kelly får ihop sin vurm för mega-plattformar med sin vurm för decentralisering.

Moln. Vad molnet och molnen innebär i den digitala världen behöver inte förklaras.
   Kevins redogörelser utmynnar hur som helst i en den existentiella frågeställningen var slutar mitt jag och var börjar molnet?
   Om alla foton från mitt liv, om alla mina mail och anteckningar, mina önskningar och konversationer och arbeten, om därmed hela mitt liv både befinner sig någonstans och ingenstans på samma gång: hur påverkar det mig och hur jag ser på mig själv?
   Jag är större än tidigare, men även tunnare.
   Jag är snabbare, men ihåligare.
   Jag tänker mer som ett moln med färre begränsningar, öppen inför
förändring och full av motsägelser. Jag innehåller massor istället för mig själv! Denna blandning kommer ytterligare förstärkas av maskiners och AIs intelligenser. Jag kommer inte bara var ett Jag +. Jag kommer att vara ett Vi +.

Att Kevin Kelly ofta framstår som en generationstypisk kalifornisk digital
hippie är ingen nyhet, men den här femte kraften, ”åtkomst”, tycker jag
innehåller lite för mycket mumbojumbo och soppa kokt på spik.
   Så mina tankar vandrar tillbaka till Huseiyn Kurt och Deliveroo.
   Är det kanske bara Huseiyn som ligger efter i utvecklingen?
   Nja, det gör i så fall även Deliveroo.
   I Kina har de kommit betydligt längre. Food delivery-plattformarna har där redan smält ihop med de tusentals spökköken, tack vare de två techjättarna Alibaba och Tencent. Tillsammans har de lyckats kombinera big data och
robotar så framgångsrikt att helautomatiserade matfabriker nu kan tillverka
och leverera populära maträtter med drönare utan att någon mänsklig inblandning överhuvudtaget förekommit vid vare sig tillkomst eller frakt av lunchen du beställt.
   Kanske ser riskkapitalisterna inom foodtech-industrin i detta fröet till hur
man faktiskt snart kan göra sig av med två onödiga mellanhänder? Det vill säga både Shukran Best Kebab och appar som Deliveroo?
   Min far frågar mig ibland om jag inte känner mig rotlös och oansvarig som
inte äger någonting
, koketterar digitale hippien Kevin i avslutningen på sitt kapitel. Jag förklarar då att jag känner mig som motsatsen. Jag känner en djup samhörighet med det primala, jag känner mig som en uråldrig jagare-samlare som inte äger något men vandrar genom den komplexa naturen och plockar upp det verktyg jag för tillfället behöver och sedan lämnar det bakom mig. En digital inföding som ständigt utforskar sig framåt mot det okända. Tillgänglighet
istället för ägande håller mig agil och fräsch, redo för vad som kommer härnäst.
   ”Vi, på den här gatan, alla vi i kvarteret, vi har hjälpt Deliveroo att bli rika”, berättar Huseiyn i The Observer. ”Men är det som är bra för dem verkligen bra
för oss?”

 

Hej!

Är du intresserad av att veta mer?

Kontakta oss