Kapitel 2 - Kognifiering

Kapitlet där Kevin förklarar varför ditt barn kanske aldrig kommer att träffa en doktor.

När jag skriver det här råkar det vara nästan på dagen hundra år
sedan begreppet robot föddes. I januari 1921 hade nämligen den
futuristiska tjeckiska teaterpjäsen RUR sin urpremiär i Prag.
    I pjäsen fantiserar författaren Karel Capek om en framtid där
människan skapat syntetiska och människoliknande varelser för
att öka produktiviteten i fabrikerna och utkämpa strider på
slagfältet, som en sorts mänskliga slavar.
    Vilka till slut revolterar och utplånar mänskligheten.
    Dessa syntetiska varelser döptes till roboti; det tjeckiska ordet
för slavar eller straffarbetare.
    Pjäsen blev en succé och redan året därpå gick den engelska
versionen upp på Broadway med en ung Spencer Tracy i
huvudrollen. Ytterligare tio år senare blev RUR (Rossums
Universal Robots)
det allra första science fiction-dramat som
BBC sände i så kallad television.
     Allt det här är jag övertygad om att Kevin Kelly känner till.
Liksom att han med förtjusning lär följa hur hundraårsminnet av
dessa första robotar uppmärksammas genom ett projekt kallat
TheAItre, där den allra första pjäs som skrivits av robotar
kommer att sättas upp och streamas från Prag.
     AI-programmerare, forskare och teatermänniskor har tänkt sig
att en AI ska skriva en pjäs om sin egen urfader, Karel Capek.
     Robotar. AI. Kognifiering.
     Kring dessa tre ämnen kretsar det kapitel som Kevin Kelly
döpt till cognifying.
     Idag definierar vi robotar som allt från robotdammsugare och industrirobotar – som utseendemässigt befinner sig långt från
människor –  till sällskaps- och sexrobotar som närmar sig det
kusligt människolika
     Kellys kärlek till robotar är djup. Liksom hans övertygelse om
att de högst betalda jobben 2050 kommer vara beroende av
automatiseringar och maskiner som ännu ej uppfunnits.
     ”Det handlar inte om att tävla mot maskinerna”, skriver han.
”För då förlorar vi bara. Det handlar om att tävla med
maskinerna. I framtiden kommer du att avlönas för hur bra du
arbetar tillsammans med robotar. Nittio procent av dina kollegor
kommer att vara maskiner du inte ens ser. Det mesta du gör
kommer inte vara möjligt att utföra utan dem. Gränsen mellan
vad du gör och vad de gör blir suddig.”
      I vår alltmer komplexa relation till robotarna vill Kelly peka på
ett återkommande mönster i vårt förhållningssätt till dem: en till
synes evigt ängslig rundgång. Baserad på vår rädsla inför att
förlora mot robotarna.
     Denna rädsla – eller motvilja inför hur robotar kommer att
hjälpa oss att utföra sådant som tidigare varit människors yrken –
följer enligt Kelly nedanstående schemas sju steg.

  • En robot kan omöjligtvis utföra vad jag utför.

  • Lite senare: Okej då, den kan utföra många av de där
    uppgifterna, men den kan inte utföra allt som jag gör.

  • Ytterligare lite senare: Okej då, den kan göra allt jag gör, men
    den behöver mig när den går sönder, vilket är ofta.

  • Okej då, den kan jobba fläckfritt när det gäller
    rutinuppgifter, men jag är tvungen att lära den alla nya uppdrag.

  • Okej okej, roboten kan väl få mitt gamla tråkiga jobb då, för
    mitt nya jobb är mycket roligare och bättre betalt.

  • Wow, nu när robotar sköter mitt gamla jobb är mitt nya jobb
    mycket roligare och ger bättre betalt.

  • Jag är så glad att en robot omöjligtvis kan utföra vad jag utför
    nu.

Upprepa från början.
     Hela kognifieringskapitlet avslutar Kelly därför med ett
försvar av – och en lovsång till – robotarna:
     Vi måste låta robotarna ta över. Många av de jobb som
politikerna kämpar för att hålla borta från robotar är jobb som
ingen vaknar på morgonen och längtar efter att få utföra.
Robotar kommer att utföra arbeten som vi utförde förr, robotar
kommer att sköta jobb som vi inte kan sköta överhuvudtaget,
robotar kommer att utföra jobb vi aldrig kunde föreställa oss
skulle behöva utföras. Och de kommer hjälpa oss att upptäcka
nya jobb åt oss själva, nya uppdrag och uppgifter som kommer
att förbättra de människor vi är. De kommer låta oss fokusera på
att bli mer mänskliga än vi var förut.
     
Det är oundvikligt.
     
Så låt robotarna ta våra jobb och låt dem hjälpa oss att
fantisera fram nya yrken och jobb som är meningsfulla.
     När det kommer till AI menar Kevin Kelly att det är svårt att
föreställa sig något som skulle kunna ”förändra allting” i lika
hög grad som billig, kraftfull och överallt utspridd artificiell
intelligens.
     Inget får lika dramatiska konsekvenser som en dum sak som
görs smart. Minsta lilla mängd användbar intelligens inbäddad i
en process tar den till en helt ny nivå.
     Fördelarna med kognifieringen av tröga saker kommer därmed
att få hundra gånger större betydelse för våra liv än de
förändringar som industrialiseringen innebar.
     Kelly menar att den AI vi idag skönjer vid horisonten
påminner lite om Amazons nättjänster; en billig och pålitlig
digital smarthet som verkar i det tysta bakom allting. Ett allmänt
verktyg som serverar dig precis så mycket IQ som du behöver
när du pluggar in dig i AIn, som om den vore elektricitet.
     För tre generationer sedan blev många entreprenörer förmögna 
genom att ta ett verktyg och elektrifiera det. De tog en borr eller
en pump och gjorde den elektrisk. Själva elektriciteten behövde
de inte generera, för den köpte de ju från den tidens nya nät.
     Nu är tiden då vi påbörjar kognifieringen av allt det som vi en
gång elektrifierade.
     Knappt något finns, som inte kan förnyas genom att tillföras
lite mer IQ.
     Faktum är, skriver Kelly, att affärsplanerna för de kommande
tio tusen startup-verksamheterna är enkla att förutse: Ta X och
addera AI. Hitta något och lägg till online smartness.
     Idealet är förstås om denna ökade intelligens inte bara blir
billig utan gratis, som det fria internet, eftersom det skulle göda
handel och vetenskap som ingen annan kraft och på nolltid
finansiera sig själv.
     Fram till för inte så längesen var den allmänna uppfattningen
att jättelika superdatorer skulle bli de första att härbärgera den
här sortens artificiella sinne och intelligens; först så småningom
skulle vi få artificiella små mini-hjärnor hemma.
     Varje AI som en isolerad enhet.
     Vi skulle då veta precis var våra tankar slutade och deras
började.
     Så kommer det inte att bli, skriver Kelly.
     Den första äkta AIn kommer inte att födas som en självständig superdator, utan i form av en superorganism bestående av de
miljarder datachips som vi kallar för nätet. Allomfattande i sina
gigantiska dimensioner, men tunn, inbäddad och löst
ihopkopplad.
     En intelligens distribuerad i miljoner former och kanaler,
tillgänglig via vilken digital skärm som helst i hela världen.
Samtidigt som dess totala närvaro gör den ansiktslös och
osynlig.
     Man kommer inte kunna säga var den är.
     Och eftersom den blir en syntetisk kombination av mänsklig
intelligens (all tidigare mänsklig kunskap ihop med alla som är
uppkopplade i nuet) blir det svårt att säga vad den är.
     Är den vårt minne?
     Eller en kollektiv överenskommelse?
     Är det vi som söker i den eller är det den som söker i oss?
     Var dess tänkande börjar och vårt slutar blir svårt att avgöra.
     Men ankomsten av detta artificiella tänkande kommer bli den
urkraft som i sin tur skyndar på alla övriga omvälvande
förändringar som beskrivs i The Inevitable.
     ”Vi kan med säkerhet säga att kognifieringen är oundviklig.
Eftersom den redan är här.
     Själv kan jag här inte låta bli att tänka på svamp.
     Eller snarare associera till världens största honungsskivling.
     Den återfinns i Oregon och räknas ibland som världens största
levande organism: en cirka 880 hektar stor och 605 ton tung sammanhängande svamp, som naturligtvis till största delen är
underjordisk och därmed osynlig.
     Jag tycker den fint illustrerar hur Kelly tänker sig sin lika
gigantiska som osynliga och artificiellt intelligenta organism.
Inte minst eftersom Kelly själv är känd för att jämföra den
digitala teknologin med naturens krafter.
     Varenda grunka som kommer i kontakt med det här AI-
nätverket delar – och göder – dess intelligens.
     En ensam icke-uppkopplad AI kan aldrig lära sig lika snabbt
och smart som en som är inpluggad till sju miljarder
människohjärnor, triljoner uppkopplade chips, transistorer,
hundratals exabytes av data från den verkliga världen, etc.
     Vilket bildar ett nätverk som kommer att kognifieras till något
som oavbrutet växer sig fetare, bättre och smartare.
     Isolerade artificiella hjärnor kommer att ses som
handikappade, kanske något som endast återfinns på de allra
mest avlägsna platserna i världen.
     En underjordisk och åtminstone 2400 år gammal jättesvamp i
Oregon måste naturligtvis få sin näring någonstans ifrån.
     Vilket är orsaken till att vi känner till den.
     Kring staden Prairie City upptäckte skogsarbetare att träden
drabbades av en mystisk sjukdom och dog. När man grävde sig
ner i jorden konstaterade man att det var rötterna som angreps.
Svampens osynliga underjordiska utbredning bygger på näringen
den suger ut från träden, enligt logiken om den enes bröd den
andres död.
     Den jättelika artificiella intelligens som Kelly beskriver hämtar
förstås sin näring i den mänskliga intelligensen.
     Och det kan vi väl bjuda på?
     Med tanke på allt vi kan få i utbyte.
     Precis som det är gott med svamp.
     Men om svampen långsamt dödar träden, vad gör vi då?
     Människan är trots allt mänsklig och med mänskliga behov.
     Och mänskliga brister.
     Så jag associerar vidare till schack.
     Och schackdatorer.
     Varifrån ett av mina – och kanske många andras – första
fascinerande minnen av artificell intelligens härrör.
     Jag syftar då inte på den enligt legenden första
schackmaskinen från 1769, som avslöjades som en bluff när det konstaterades att det satt en människa inuti den. Inte heller på
Alan Turings skapande av Turbochamp, en fullt fungerande
schackalgoritm som aldrig togs i bruk därför att 1950 års datorer
var alltför svaga.
     Jag tänker förstås på DeepBlue, den av IBM uppfunna 
schackdator som var först med att besegra en regerande
världsmästare, när den vann över Kasparov 1996.
Under åren fram till dess hade alla schackentusiaster varit
skeptiska till – och rädda för – att en sådan schackdator någonsin
skulle kunna skapas; under många år hade IBMs och andras
försök förlorat mot de stora mästarna.
     Den ädla schackkonstens krock med datorer var hård, men alla
visste ju att det bara var en tidsfråga.
     Nuförtiden är det på olika schackforum lika självklart att
diskutera schackdatorer, schackanalysprogram och online-
turneringar som det är att prata om de klassiska mänskliga
partierna och schackproblemen.
     Men så är det ju det här med att vi är människor.
     Pandemins isoleringskonsekvenser och teveserier som Queen’s 
Gambit har under det senaste året sett en extrem ökning av
schackspelande och då främst på nätet. Liksom de professionella turneringarna gått över till digital form.
     Vilket i sin tur lett till en gigantisk ökning av fusk.
     Såväl på amatörnivå som i den högsta eliten har det blivit ett så
stort problem att anställningarna av digitala ”schackdetektiver” mångdubblats.
     Under en turnering diskvalificerades fem av de sex främsta
spelarna, i en annan tävling för barn förnekade aggressivt 
föräldrarna till en tioåring de bevis som pekade på hur dottern
plötsligt började spela på en världsettas nivå.
     Problemet ligger förstås i de lättillgängliga program och appar
som snabbt kan räkna ut nästintill perfekta drag i varje läge.
Vilket lett till att spelare i toppmatcher numera måste gå med på
att bli filmade av flera kameror, oavbrutet vara tillgängliga på
Zoom och tillåta fjärrstyrd tillgång till sina datorer. De måste
synas på skärmen och får inte ens gå på toaletten. En annan
”lösning” är också de program som följer en spelares
ögonrörelser, för att avslöja om denne möjligen tittar åt sidan
alltför ofta, på en annan skärm.
     Här kan man – likt Kevin Kelly i föregående kapitel – hänvisa
till att varje problem som skapas av ny teknologi blir löst genom
att ytterligare ny teknologi skapas.
     Eller så kan man peka på att människor än så länge fungerar
annorlunda jämfört med artificiell intelligens.
     Inte för att vi är snabbare eller smartare.
     Utan för att vi är människor.
     Vi har fel och brister och känslor och beter oss futtigt eller
fåfängt.
     Men det gör oss även fantastiska och – inom åtminstone
överskådlig framtid – överlägsna på mänskliga beteenden.
     För att fortsätta schackreferenserna kommer jag att tänka på
pjäsen ”Bobby Fischer bor i Pasadena”, en av Lars Noréns så
kallade borgerliga kvartetter.
     Där spelas ett av de vuxna barnen av Stefan Sauk, som lider av
någon form av autism och schizofreni och beter sig och
behandlas som ett stort barn.
     Vid ett tillfälle minns familjen en resa de gjorde till Paris
många år tidigare och ett besök på restaurang La Coupole.
     Modern frågar Sauks rollfigur om han kanske tyckte det var
tråkigt att sitta på den där restaurangen.
     ”Nej då, inte alls”, svarar Sauk autistiskt stelt och nollställt.
”Jag minns fortfarande varje människa på restaurangen och hur
de såg ut och vad de hade på sig.
     Vilket får symbolisera vissa av de tankar som väcks hos mig
av Kevin Kellys framtidsvisioner kring den jättelika
kognifierade artificiella hjärnan som han menar att vi alla
kommer att befinna oss inuti.
     Till skillnad från en människa kan en AI räkna ut ett
övermänskligt briljant schackdrag och den kan världens alla
språk och minnas exakt hur varje restauranggäst såg ut en given
kväll för ett visst antal år sedan.
     Men riskerar inte det att göra AIn mer eller mindre autistisk?
Likt Stefan Sauks rollfigur. Eller valfri överintelligent fiktiv
galning, som å ena sidan besitter högre råintelligens än alla
andra, men å den andra har svårt att fungera fullt ut ”mänskligt”
med sina medmänniskor eller i samhället.
     Här skulle man lätt kunna halka vidare in i en passage om det
som kallas transhumanism; om vi nu kan använda bioteknik och
medicin för att ”förbättra” människan, varför då inte göra då?
Om vi stänger av det onödiga och irrationella känslolivet med
hjälp av allt från lyckopiller till bensodiazipiner och dopar oss
med all tillgänglig kunskap och intelligens, blir vi inte då en
sorts perfekta post-människor?
     Likt den berömde nationalekonomen och filosofen Francis
Fukuyama har jag svårt att se det positiva i den typen av styrd
evolution.
     Det kanske även Kelly har, men jag anar hos honom ibland en
syn på människan som en tom hårddisk, möjlig att forma och
fylla hur som helst.
     Jag tror inte ens att ett spädbarn är en tom hårddisk.
     Men kanske är jag nu bara konservativ, glädjedödande och
rädd för den digitala framtiden.
     2019 stängdes runt fem tusen spelare av varje månad på grund
av fusk på chess.com. Sedan pandemins intåg ligger siffran på
17 000.
     En AI fuskar aldrig.
     På gott och ont.
     Eller är rakt igenom byggd av fusk, om man hellre vill.   
     Men tillbaka till Kellys optimism.
     2002 befann han sig på ett privat mingelparty hos Google och
hamnade där i samtal med en av grundarna, Larry Page.
     Google var då fortfarande ett ganska litet företag helt fokuserat
på sina sökningstjänster. Det var innan de uppfunnit sina annonseringsupplägg för att generera inkomst och långt innan de
köpt YouTube och annat.
     ”Larry, jag fattar fortfarande inte grejen”, minns Kevin generat
hur han då blint och naivt undrade. ”Det finns så många sök-
företag och jag menar web-sökningar som är helt gratis, vart
leder det?”
     Han var då knappast ensam om att se Google som ännu en
ivrig sökmotor med begränsad livslängd, men Larry Pages svar
blev en väckarklocka för honom, som för alltid stannat kvar.
     ”Jo men du vet, det vi egentligen sysslar med, det är ju att
skapa en AI.”
     Replikskiftet har han påmints om varje gång han sett att
Google köpt upp ännu ett AI- eller robotföretag.
     Vid första anblick har man kunnat tro att Google bara velat
förstärka sin AI-portfölj för att förbättra sina sökmotorer,
eftersom sökandet utgör 80 procent av företagets intäkter.
     Kelly menar att det har varit ett bakvänt synsätt.
     Istället för att använda AI för att förbättra sina sökfunktioner,
använder ju Google alla sökningar för att göra sin AI bättre. Han
påminner oss om att varje gång du och jag söker efter något eller
klickar på en framgooglad länk så tränar vi Google-AIn. Våra
dagliga cirka tre miljarder googlingar är AI:ns utbildning.
     Runt 2026 kommer Googles huvudprodukt inte att vara
sökningar utan AI.
     Google är förstås inte ensamma om att köpa upp AI-företag i kapplöpningen för att hamna främst i ledet när världen
kognifieras.
     Mellan 2009 och 2015 investerades det arton miljarder dollar i
AI-företag. De senaste åren har de privata investeringarna i AI-
sektorn stadigt ökat med 70% för varje år.
     IBM har länge hört till pionjärerna inom AI-utveckling (och
då inte bara genom alla år de ägnade åt förfinanadet av
DeepBlue). Till de områden där de på senare år kanske nått
sina allra största framgångar hör medicin och sjukvård.
     Kevin Kelly berättar om hur han 2013 blir hänförd när han
får IBMs AI för sjukdomsdiagnosticering demonstrerad för
sig, liksom han fascineras av hur en apotekskedja sedan
länge framgångsrikt använder sig av den.
     I sitt kognifieringskapitel låter han därför en av cheferna
på ett AI-diagnosticerings-startup-företag sammanfatta hur
snabbt tekniken nu utvecklas:
     “Fortsätter förbättringarna i den här hastigheten kommer ett barn som föds idag att i vuxen ålder aldrig behöva träffa en doktor för att få en diagnos.”

Hej!

Är du intresserad av att veta mer?

Kontakta mig